Framtiden

...i vilket vi samlar ihop erfarenheter från tidigare kapitel, och gör ett försök att blicka framåt i tiden. Har Röån sett sina bästa dagar eller är de 250 år som passerat bara början? Huvudpersonerna är ännu okända.

Därmed är vi tillbaka där vi började, i nuet, och det har blivit dags att försöka dra några slutsatser. Eller rättare sagt formulera svaren på de frågor om röåborna som ställdes i inledningen. Varför finns dom och hurdana är dom? Kanske går det också att säga något om framtiden – hur kommer det att gå för dom?

 

 

Därför finns dom

Röåns historia kan, som vi sett, beskrivas i fyra olika epoker.

1. Lisas tid (1756-1792). I mitten på 1700-talet växer Sveriges befolkning. Ett stort antal nybyggare ger sig ut för att bryta ny mark. Några fastnar för allmänningen mellan Ramsele och Junsele, där ån Röån blir till fors. Klimatet är bistert men jordmånen god. Med jakt och fiske som viktiga komplement lyckas de hålla liv i sina små, svaga jordbruk. En avgörande betydelse har också det statliga bidraget. Röåns nybyggare får upp till 40 skattefria år som tack för sin banbrytande insats. På bidrag är byn grundlagd.

2. Björn-Henriks tid (1793-1867). När de skattefria åren upphör, är det nära att den lilla byn dukar under. Återigen är det ingripanden från staten som blir räddningen. Sågen i Tara får exklusiva rättigheter till överproduktion och försäljning. I och med detta blommar byn upp. Den unika sågindustrin lockar till sig driftigt folk. En stark kärna skapas av fyra rejäla bondfamiljer och en lika rejäl torparfamilj. Bit för bit utökar man sina domäner och välståndet i hemmen växer.

3. Gamm-Viklunds tid (1868-1918). Omkring 1870 inträffar en revolution. Skogsruschen bryter ut och omvandlar byn i grunden. Nu behövs inte staten som tillskyndare, tvärtom. Den norrländska skogen är plötsligt guld värd och marknadskrafterna dundrar fram. På ett par decennier fördubblas byns befolkning. Böndernas ägor minskar när bolag köper upp skogen, och skogsarbetare och flottare köper tomter att bygga hus på.

4. Folkes tid (från 1919). Hela 1900-talet kan ses som en lång och sakta utdöende efterdyning på den framgångsvåg som skogsruschen skapar. Levnadsstandarden ökar, kommunikationer och samhällsservice blir bättre men bygden folkas av. Kraftverksepoken i mitten på seklet är bara ett häftigt uppflammande bloss i mörkret. Vid millennieskiftet är det åter bidrag och ingripanden från centralmakten (även EU numera) som ska hålla bygden vid liv.

Sammanfattningsvis kan man finna åtminstone fyra viktiga skäl till att Röån finns.

Skönheten, för det första. Människor väljer att slå sig ner i Röån av egen fri vilja. De slår sig ner här för att det är vackert och trivsamt. Röån har inte tillkommit för att någon först byggt en industri på platsen och sedan importerat arbetskraft. Inte heller uppstår byn som en effekt av skogsbranschens expansion eller järnvägens eller vattenkraftens utbyggnad (även om allt detta ökat möjligheter till arbete och inflyttning i trakten). Nej, här börjar det med en fast jordbrukande och jagande befolkning. De fäller skogen, röjer marken och grundlägger byn Röån. Av egen fri vilja. Skönheten och trivsamheten har bestått, även om dessa värden tidvis befunnit sig under attack och något naggats av, genom osensuella saker som kalhyggen, kraftverksdammar och högspänningsledningar.

Bidragen, för det andra. Skulle nybyggen som Röån ha tagits upp även utan de förmånliga bidrag från staten (frihet från skatt och soldattjänst) som nybyggarna fick? Det är svårt att svara på, men säkert var bidragen en mycket betydelsefull faktor. Rimligen skulle färre nybyggare ha vågat ta steget och lämna sina föräldrahem utan bidraget. Exploateringen av Röån hade förmodligen inträffat något ellet några decennier senare.

Ån, för det tredje. Röån har utgjort en enastående tillgång i alla tider, som transportled, energikälla och näringsställe bland annat. Lilla Tarån och stora Storån (älven) likaså. Tack vare fisket har man aldrig behövt svälta eller blanda bark i brödet. Tack vare strömmen har man fått kraft att driva sågverk, elverk och annat. Tack vare flytkraften har man kunnat transportera människor, hö, saker, kreatur, jaktbyten – allt som kan rymmas i en båt. Och mest av allt timmer - miljontals timmerstockar!

Sågen, för det fjärde. När byn i slutet av 1700-talet får smått unika rättigheter att bedriva försäljning av sågat virke kommer det verkliga lyftet. På sågverksamheten byggs ett välstånd som i och för sig är begränsat men som de flesta andra byar i grannskapet bara kan drömma om. Det är svårt att tänka sig Taras/Röåns starka utveckling i början på 1800-talet utan sågen.

 

 

Såna är dom

Den 11-12 augusti 2006 får Röåns fåtaliga invånare plötsligt sällskap av ett par tusen (!) tillresta besökare. Det är byalaget som bjuder in till jubileumsfestligheter med anledning av att byn fyller 250 år. På programmet står marknad, allsång, konsert med Euskefeurat, kamsservering och mycket annat. Drygt 200 gäster anländer med ett specialchartrat tåg från Sundsvall. Det är ett välordnat arrangemang – till och med vädret är bra – och i vimlet syns idel glada miner. Den fråga alla ställer sig är förstås, hur är det möjligt? Vad har lilla Röån som andra byar inte har, varifrån kommer lusten och kraften? För det är ju inte första gången. Även om jubileumsfesten blev byns största och mest välbesökta tillställning genom alla tider så har storslagna och lyckade festligheter varit legio, i vart fall på senare år.

Vid invigningen av jubiléet gör byalaget från Vallen en kupp och intar scenen. Med sina anor ända från medeltiden är ”vållara” föga imponerade av lillasyster Röåns ålder. Däremot erkänner de förbehållslöst sin avundsjuka över allt som röåborna ser till att ordna och skaffa. Här finns ett stort möbelvaruhus, här kan man äta bröd från eget bageri och sylt och saft från egen produktion. Här finns en skjutbana med egen servering och utmärkt fiske i ett eget, välskött fiskevårdsområde. Här finns till och med en järnväg. Och så då alla dessa stora och lyckade arrangemang. Nu en jubileumsfest och tidigare spelmansmarknader, kams-sm, danser på föreningshuset med mera. Detta i en by med 30 invånare, där medelåldern ligger närmare 70 än 40. Hur är det möjligt?

Det tycks verkligen finnas en drivkraft, en företagsamhet utöver det vanliga i denna by. En del andra särdrag kan möjligen också urskiljas, till exempel ett utbrett kvacksalveri (se bilaga VI ”Kuckel), men det är företagsamheten som sticker ut mest. En förklaring till detta kan möjligen återfinnas i något eller några avföljande sex skäl:

• Arbetsmoralen. Pionjären Olof Ersson lägger ribban högt. Han är en dokumenterad slitvarg och kräver samma uppoffrande, strävsamma leverne av alla som vill flytta in. Den som inte håller måttet kallar han ”skrömta” och kör iväg. I hans anda har det fortsatt. ”Kan du ärbet skö du stärne i Tara, annars kan du fortsätt”, lyder rådet från Tarasjö-Märta. Byfogden Jacob Persson, torparen Nils Viklund och handlaren Hjalmar Eriksson är tre exempel från senare generationer på beslutsamhet och obändig energi. Samma trägenhet finner vi hos alla flottare och skogsarbetare - och deras kvinnor. ”Vi ha vöre känn för att vi ha vöre dukti å ärbet folke här i Tära, vi va beryktad för dä”, säger Rickard Sjödin. Blod, svett och muskler har i alla tider varit hög status. Med spelmän, poeter och andra ”lättingar”, som luffaren Lundholm, har i bästa fall visats viss fördragsamhet men ingen direkt uppskattning.

 

• Utanförskapet. Nybygget Tara anläggs i socknens utkant, med dryga milen till närmsta granne. Med tiden uppstår nya hemman och byar på lite närmare håll men det har alltid varit långt till centrum (Junsele, Sollefteå, Stockholm, Bryssel…). Där det är långt till makten frodas oppositionen. Av självkänsla och överlevnadsinstinkt går man sina egna vägar och undviker att lägga sitt öde i andras händer. Det perifera läget stimulerar också samarbetsförmågan, vilken kommer till uttryck i bland annat vattenledningen och Stormaskin på 1800-talet, och Föreningshuset och Röåns IF på 1900-talet. Taraborna har genom åren många gånger uppfattats, både av sig själva och andra, som oberoende och egensinniga. Det ligger mycket bakom orden när Terese Tarander konstaterar;  “Dä ä bäst å häll säg på utkantn”.

 

• Läget. Röåns Möblers slogan “Centralt mitt i skogen” är träffsäker. Vid första anblicken känns det osannolikt att en stor möbelaffär ska kunna ligga just här, mitt i skogen. Men en titt på kartan avslöjar att flera tätorter finns på bara ett par mils avstånd; Junsele, Ramsele, Näsåker och Backe. Vidgar man cirkeln med ytterligare några mil kommer också Strömsund, Åsele och Sollefteå med. Här finns med andra ord ett underlag på åtskilliga 10-tusentals invånare som kan lockas av ett attraktivt utbud.

 

• Profilerna. Röån har haft turen att berikas med flera begåvade och drivkraftiga individer. Byns kulturarv är förstås ett hopkok av hundratals individers tankar, ord och handlingar, vilka präglats av varandra och av traktens specifika naturmiljö. Men de mest framträdande personerna har, enskilt eller i förening, lämnat de största bidragen. Många kan nämnas men möbelhandlaren och politikern Hjalmar Eriksson är given. Författaren Nicke Sjödin likaså.

 

• Sågen. Försäljning av trävaror från sågverket som grundlades på 1790-talet fick byn att blomstra. En mycket tydligare signal om att företagsamhet kan löna sig kunde dåtidens röåbor knappast ha fått, insikter som sedan gått i arv till kommande generationer.

 

• Stoltheten. Det perifera läget, de starka profilerna och skönheten i nejderna ger näring åt en stolthet och självkänsla. Man skäms inte för att man är från Röån, tvärtom.

 

 

Och hur ska det nu gå för dom…?

Det är frestande att skriva byns historia i ödesmättad stil, som en process – från  uppgång till fall – där det obevekliga slutet nu är nära. Dessa 250 år av mänsklig närvaro har bara varit en plötslig avvikelse från det normala tillståndet. Det tappra försöket att bygga ett samhälle i denna trakt var ett historiskt misstag. Vildmark ska åter bli vildmark.

Men behöver det verkligen vara så? Kan det inte lika gärna vara så att en pånyttfödelse för byn är nära förestående, en Röåns renässans?

Ur global synvinkel behöver man inte ha en akademisk examen för att inse att miljöförstöring och överbefolkning är katastrofalt stora problem. Det som finns i överflöd i Norrlands inland – ren luft, friskt vatten, fria utrymmen – är bristvaror snart sagt överallt annars på klotet. Med en sådan kalkyl förfogar landsändan över enorma rikedomar.

Det finns tydliga tendenser på att dessa rikedomar håller på att upptäckas och värdesättas allt högre. Fortfarande är det mot storstäderna flyttströmmarna huvudsakligen rör sig men det går också strömmar åt andra hållet. Allt fler människor, inte minst norrlänningar i exil, vänder längtansfullt blickarna mot Norrland och den svenska landsbygden i allmänhet. Dels av känslomässiga skäl, dels av ekonomiska. En etta med kokvrå i Vasastan kostar lika mycket som två-tre stora hemman i Röån – fast då får stockholmaren förstås sot på fönsterbläcket, bullerskador och social oro i trappuppgången på köpet...

Praktiskt har det aldrig varit enklare än nu att bo, leva och verka här. Med hjälp av radiovågor och satelliter är Röån, teoretiskt sett, närmare världens centrum än någonsin förr. Väl utbyggd infrastruktur garanterar varma hus och plogade vägar året runt.

Aktuella rubriker i massmedia indikerar andra intressanta tendenser av liknande slag. sidor av fenomenet. Buddhisternas etableringen av ett storslaget Europacenter i Västerbottens inland är ett exempel. Ett annat är en ”tysk fastighetskung” som reser runt och investerar i skogsmark i norra Ångermanland för att trygga sina barnbarns framtid”. På turistområdet rapporteras allt oftare om att europeiska turister vill ha vildmark, ”Skogen smäller högre än fjällen”.

Är det kanske bland invandrare och flyktingar vi finner nästa våg av inflyttare? Blir de 2000-talets svar på värmlänningarna? Människor med behov och kapacitet att ta sig hit och vars behov här kan mötas, till exempel rent vatten, tystnad, lugn och trygghet etc.

Nog finns möjligheterna. För både Röån och andra delar av glesbygden i Norden. En lärdom från 1868 är hur snabbt det kan svänga (när svagårens bottenlösa nöd på några månader förbyttes i skenande högkonjunktur).

Här är några andra lärdomar från exemplet Röån, för byalag och glesbygdsutvecklare att ta fasta på:

• Globaliseringen finns. Följ nyfiket och närgånget vad som sker runt omkring i världen. Håll utkik efter möjligheter till lukrativa affärer och samarbeten, men också efter problem och fallgropar. Omvärldsbevakning, som det heter på nysvenska. Med tillgång till kvalificerad omvärldsbevakning skulle knappast röåbönderna på 1880-talet ha sålt sin skog så villigt och billigt till bolagen.

• Håll igång en dialog med överheten. Tack vare att Tara byamän kunde plädera för sin utsatta situation insåg staten problemen och gav byn unika rättigheter att bygga en såg för avsalu.

• Våga vägra bidrag! Det verkliga lyftet för Röån kom med stimulans genom utökade rättigheter. Se på sågverket och se på de svenska skogsbolagen framfart i Norrland. Be inte alltid om bidrag. Tänk vidare än så. Undersök t ex möjligheter att lätta på olika regelverk för att få konkurrensfördelar.

• Behåll ägandet. Sträva efter lokal kontroll över lokala resurser, så att vinster från till exempel skog och vattenkraft stannar här. Låt människor äga sin jord och sin verksamhet. Man jobbar hellre för sig själv än för andra. Landbönder och arrendatorer når inte samma resultat som självägande jord- och skogsbrukare på egna skattehemman.

• Motverka interna motsättningar. Även på det ultralokala planet gror ett främlingskap. Man värderar och dömer varandra efter släktskap, klass, parti, ursprung, ja till och med efter vilken del av byn man bor i. Vill man försöka förstå de grundläggande mentala strukturerna går det inte att bortse från detta. Ibland när byalaget diskuterar gemensamma angelägenheter, går det att urskilja ekon från det förflutna. Förfäders främlingsfientlighet, misstankar och avundsjuka lever kvar som ett störande brus i samtalet.

 

 

 

Äventyret fortsätter!

Alla som försökt sig på att producera en hembygdsbok eller liknande torde ha plågats av svårigheten, för att inte säga omöjligheten, att sätta punkt. Ny information (även om den är 100 eller 200 år gammal) tenderar dyka upp hela tiden.

En annan nästan lika stor svårighet handlar om att välja bort. Denna bok kan tyckas tjock men jag lovar att det bara är en bråkdel av det insamlade materialet som slutligen kommit med.

Faktauppgifter blir fel, nyanser går förlorade, missförstånd uppstår… Egentligen borde det kanske vara förbjudet att skriva böcker där hela människoliv blir beskrivna i ett eller ett fåtal ord…

I våra dagar erbjuder tekniken nya möjligheter att hantera dessa problem. På en hemsida på Internet kan en bok leva vidare – uppgifter som visat sig vara otydliga eller direkt felaktiga kan tas bort eller rättas till, ny information kan läggas till o s v. Se därför boken ”Röåborna” blott som en mellanlandning, ett delbokslut. Äventyret fortsätter!

Du är förstås mycket varmt välkommen att höra av dig till mig personligen. Skicka ett mejl så blir jag glad!

 

 

Jerker Sjödin

jerker@skylark.se