- Dä va ju verkligen rytinga då. Daniel Viklund…dä va ju Max Schmeling dä. Å först’n som feck säg en smäll dä va ju’n Sven Tarander, han stöp direkt häri pärlanne, åsse feck ’n Abbe sä’n snyting tå vänsterhanna så han låg däri pärlanne. Då va ä’n Daniel Jackssn å’n Daniel Orss’n kvär. Ja’n Harald va vä å, men han kute då dä börje smälle…du skull ha sett slagsmåle då ä dänn bussa rök ihop… nog tro jäg dä tog fyre timma.. då va ä bärä’n Daniel Viklund som sto på bena. Å dä visst vi ju…vi höll ju alltid stenhårt på han…han va som en stålfjär, dom feck int ett slag på’n. Dä fanns inte’n päre kvär ti pärlanne ättepå.

Ett annat minne är när Folke provocerar fram en match med lagledarn, Nisse Johansson.

- Vi satt å spela poker ne i lillstugen där dävä a Zacke Karin, å’n Folke komme dit. ”Nu skô du ha dej’n jävel”, sa’n å damma tell’n Nisse Johansson. Nisse va ju helnykter, så han brydd int säg så mycke om ä. Men int ga’n Folke säg inte, han va på’n nan gang då och då, men tell slut vart ju’n Nisse sjövild…å dom höll på tell klocka fyre på måran å då såg ’n Folke ut som en tôcken dänn pumpa som dom ha gjort hôla ti..alldeles rö vet du, berättar Arvid Tarberg.

De flesta slagsmål sker under rusets inverkan. Folke beskrivs allmänt som en mycket vänlig man - nykter. Men efter några glas kan han bli alldeles vild. Och några glas har det blivit genom åren...

När Nicke och Hervor Sjödin gifter sig firar man med stor fest på Föreningshuset med hästkött och rågkakor. Det sista brudparet ser när de lämnar festen i sena sommarnatten, till tonerna av Lycklige Henriks polska från Valter Selins dragspel, är bröderna Folke och Axel Vedin som brottas frenetiskt i grusgropen utanför. Axel återfinns dagen därpå, råmande på Nickes farbror Sigfrids soffa, han är sjuk och har inte vågat sig hem. Av Folke finns inte ett spår. Tre dagar senare kommer sonen Eine till Sjödins och frågar: ”Har ni sett pappa och morfarn nå? Dom ha inte vöre himm sen festen”. Det visar sig att Folke och svärfar Daniel Jackson hade dragit vidare till Gåreleselet och festat vidare.

Många minns också fotbollsspelaren Folke Vedin. Som back sparkar han friskt på både boll och motståndare. Ett råskinn kanhända, men med artistiska ambitioner som följande historia visar. En match får Folke händelsevis perfekt volleyläge framför eget mål och kan inte låta bli att nypa till. Bollen far spikrakt upp i krysset bakom den egna målvakten Knut Tarander som förstås blir förbittrad och skäller på sin back. Folke bara ler under luggen och säger till Knut:

- Men du jett håll vä om att dä va en jävla fullträff!

På 1970-talet köper Folke stationshuset och flyttar dit med Evy och Eine. En majdag 1987 rycks Evy bort. Då sitter Folke länge, länge ute på förstubron vid de nyplanterade blommorna och talar för grannarna om att de aldrig varit ovänner, ”åtminstone inte om nånting allvarligt”, medan tårarna faller ner på bron.

Folke bor kvar i stationshuset i många år. Med pedantens noggrannhet skottar Folke sin snö och staplar sin ved. Eine vistas hos honom med jämna mellanrum men Folke har inga problem med att vara för sig själv.

- Då dä ä bärä jäg å katta, då är ä bra.

Först på 2000-talet åker far och son vidare åt olika håll. Folke får fatt i en pensionärslägenhet i Junsele.

De två sönerna för ett ofta hårt och destruktivt leverne. Äldste sonen Leif bildar familj men dör alltför tidigt. Den yngste, Eine, lever ännu men är svårt märkt av sina mångåriga försök att kombinera svår diabetes med litervis av brännvin, ett leverne vars konsekvenser många bybor fått sin  beskärda del av.

Sture Tarander minns hur jobbig pojken kunde vara men också hur omtänksam mamma Evy var:

- Då’n Eine hade fott na komaanfall vet du, å man ringte dit mitt i natta iblann…sju minuta ättepå va a där vä’n dänn mjålkflaska vä sôckre ti.”

- Jag bar fanskape oppå Tarå’n natt å, dä hadd komme en decimeter snö, å då jäg hädd’n ditpå soffa så spratt’n opp å sa:”Mamma ha du nan mjålk”.

Folke är (precis som Sture) en slagfärdig och säregen berättare. En som fått erfara det är lokalradions Age Elsberg som gör ett besök på 1980- talet med bandspelare och mikrofon. Age har hört talas om att Folke är en stor djurvän och särskilt ömmar för alla slags fåglar. “Du måste tycka det är ljuvligt nu på våren med allt kvitter”, säger Age ledande.

- Nä fan, svarar Folke, jag ä bullerskadad – på öra.

Sedan får radiolyssnarna veta att Folke inte bara hyser stor kärlek till fåglarna utan också vet allt om dem eftersom han har ”ålle fågelböcker som finns”. Intervjuaren utbrister att det måste vara en massa böcker det.

Och Folke bekräftar att; ”dä ä tri”.

Slutligen berättar Elsberg för lyssnarna att Folke genom åren satt upp och underhållit hundratals fågelholkar till sina små vänner, även på de mest otillgängliga platser. “Det måste vara direkt farligt ibland, som här till exempel vid en brant ravin…?”

- Ja, instämmer Folke, fåll du herne då fåll du för sistganga.

Han är nog rätt lycklig, trots allt, och fortfarande gästar han gärna byalagets fester, där han trots nedsatt hörsel och andra krämpor genast blir den muntra och självklara medelpunkten.

- Man ha no haft ett jävla liv om man tänk säg. Men dä ha gått ändå, konstaterar Folke utan spår av sentimentalitet.

Den givna centralpunkten och mötesplatsen i byn under 1900-talet är “Abbegårn”. Här bor Abbe Tarander och hans hustru Augusta Jonsson. Det är Augustas barndomshem men hennes bakgrund är en smula komplicerad. Hon är inte dotter till frun i huset, utan till pigan Maria som för övrigt är husfruns syster. Det är oklart vem som är hennes biologiska fader. Bonden och grannen Jon Svensson är ett hett alternativ eftersom han sedan gifter sig med pigan ifråga. Augusta får dessutom efternamnet Jonsson (vid den här tiden har man slutat kalla döttrarna för Jonsdotter och liknande). Men även grannen i andra väderstrecket, bonden Jacke Danielsson, finns med i spekulationerna. Han, husfar Zackes egen bror, är en ökänd solovårare. Han har dessutom bara året innan fått en egen dotter med precis samma namn, Anna Augusta.

I vilket fall som helst blir Augusta adopterad av det barnlösa paret Zacke Danielsson och Karin Tarander. Augusta har ett handikapp som gör att hon har svårt att gå men hon är påfallande vacker och uppvaktande kavaljerer saknas inte. Augusta väljer att fortsätta hålla sig till släkten Tarander. I december 1914 gifter hon sig med sina båda mammors stilige brorson, Abraham “Abbe” Tarander. I snabb följd får de unga tu sex barn, varav det första (Jonas Åke) dör av akut blindtarmsinflammation bara två år gammal. När Augustas fosterfar Zacke dör 1923 får det fagra unga paret bli nytt värdfolk. Tyvärr blir det ingen längre tid som Augusta får vara husfru i huvudgården. Bara sex år efter faderns död, på luciadagen 1929, dör hon själv 37 år gammal.

De fem barnen som nu är 5-13 år gamla tas om hand av mormor,  Zackes gamla änka, mor Karin. Hon har en egen stuga där hon både tar hand om ungar och säljer läskedrycker till byns ungdom. Dricka-försäljningen pågår i många år och bidrar starkt till att göra Abbegårn till samlingsplats.

Ljusa lättöl är en populär dryck men det förekommer både svagare alternativ, och starkare.

- Då dom va lite på röken kunne man ju bli bjudn på nan dricka vet du, på lördagarn… dä va ju bra dagar för en annan, minns Sture Tarander från sin ungdom.

På Abbegårn ordnas danser som lockar folk även från andra byar.

- Vi danse mycke häri Abbe-lon. Bjudningsdansa å. Då va ä sä hemskt i ongdom. Herregud, du vet dom komme från Lilltersjön å Kronparken å ä dännern, dä va ju nanting fantastiskt e folk, minns Folke Vedin.

- Åsse danse vi härpå lon, hävä skola. Dä va no mest että grammofon då. Å dä geck ju dä å. Ja gôsse då hadd ju ongdomen roligt. Nu ha'nt dom na roligt då dom ä ute, dom skô bärä förstör å, slå sånnt ållting som finns ...nä gôsse då va ä ju aldri na tôcke att man gjorl tôcke illdåda å. Ja Gud i himlar, dä ha ju ändres sä dä gå ju aldri an täla om. Bärä på siste 20 åra, tycker Folke.

På 50-talet har byn skaffat eget Föreningshus som ett tag utgör en nöjesmetropol för hela västra Ångermanland i stort sett. Det är dans varannan lördag med servering och skjutbana och tombola. Gästerna går att räkna i hundratal och bland alla artister som nöter på Föreningshusets lilla scen kan nämnas Snoddas, Jon-Erik Öst, Albert Brännlund (han med Hammarforsens brus) och hypnotisören Martinelli.

Hälsingeflickorna hittar också till Röån. De hyr Föreningshuset på eget initiativ, men då kommer det bara 4-5 betalande.

- Dom va tre stycken, dä glöm jäg aldrig… jäg skämtes för att vi va så få. Å dom åkte vä rälsbussn å dom hadd ju ingenstans å bo, dom feck sitte på Föreningshuse tell måran. Å dom hadd drege opp en väske ti flaggstanga på station. Dom feck ju int tell resa ’n gang, berättar Irene Dahlin.

På Abbegårn har man inte bara dansat och läskat sig utan också spelat kort. Poker i Abbebacken är lika hett då som nätpoker idag. Källarbacken blir helt nednött av allt kortspel. En av de flitigaste spelarna är Sigfrid Selin som är en jäkel på att blanda och ge, trots att han bara har tummen kvar på ena handen efter en vådlig lek med brodern Hugo.

Den unge änklingen Abbe Tarander gifter aldrig om sig. Däremot har han så småningom en relation med änkan Märta Sjödin i granngården. Ett rykte vill också göra gällande att han får “låna” en av de mer ordentliga kvinnorna i byn medan hennes make tittar på - och skrattar och slår sig för knäna!

Strax företar Hjalmar fler inköpsresor. Han återvänder med pinnstolar, golvlampor, vardagsrumsbord, ja allt i möbelväg som han kan komma över till bra pris. Det som ryms får stå hos hustrun Betty på Konsum, som nu ligger i ett grönt hus mitt i byn. Annat inryms i Sven Jonssons lagård och andra uthus som vänliga grannar upplåter. Abbe Tarander kör ut sin svärmor, Zacke-Karin, ur bagarstugan och låter Hjalmar inreda sin första provisoriska affärslokal där.

Lämpligt nog så sammanfaller satsningen på möbler med utbyggnaden av vattenkraftverk. I Kilforsen, någon mil söderut, växer ett helt samhälle fram för anläggarna och deras familjer. Nya hus skjuter upp som svampar ur jorden – och alla måste möbleras!

Trots att ingen väg finns mellan Kilforsen och Röån (man får ta den flera mil långa omvägen österut runt Junsele) och trots att möbelhandeln saknar telefon så är det full snurr på affärerna.

När Expressen intervjuar Hjalmar hävdar han att omsättningen ligger runt 800.000 kronor. Sanningen är nog högst en fjärdedel av detta – men affärsmannen inser vad reportern vill ha för att kunna göra sin story.

Och nästa dag står möbelagenter på kö utanför affären. De har läst Expressen och insett vilken guldkund de tidigare försakat. Någon dag senare hör skattmasen av sig och ställer frågor om omsättningen och sanningen…

Precis som Smålands möbelkung Ingvar Kamprad drivs Hjalmar Eriksson inte bara av entreprenörsanda utan också av ett stort samhällsengagemang. Hjalmar engagerar sig politiskt och blir socialdemokraternas ledande kraft i dåvarande Junsele kommun. Men när partiets linje inte passar så ställer sig fritänkaren Hjalmar Eriksson i spetsen för utbrytargruppen ”Samling för kommunens bästa” som snabbt blir Junseles största parti.

Efter att ha sålt möbelaffären bygger Hjalmar för egna medel upp en  stugby i Kläppsjö som han med varm hand överlåter till pensionärer från olika håll.

I Röån minns man Hjalmar som något korpulent och ständigt andfådd. Han skorrar märkligt nog lite på r-en och inleder gärna meningar med ”Men hörlö du”. Mest minns man honom för hans otroliga förmåga att få folk att arbeta, både stora som små, kunder och välskrudade agenter. Det påstås att Hjalmar sätter en sport i att hitta sysslor åt de alltid lika finklädda försäljarna som gör att de smutsar ner sig. Säkert är att småpojkarna i byn kan gå omvägar på flera kilometer bara för att slippa möta den krävande Hjalmar.

Arvid Tarberg minns att man aldrig vågade hälsa på Betty och Hjalmar för då sa han alltid nåt vänligt i stil med ” skô ji ha na pärer å strömming”. Så snart man tackat ja tillade han ”Men dä ta litet ti å koke, skônt vi gå ut å såge na veträa?!” och det vart ju en kubikmeter varje gång.

Hjalmar och Betty får inga barn. Däremot har de en älskad hund, Ray, som Sixten Taranders häst sparkar ihjäl. Betty erbjuder den mångkunnige Nisse Johansson (”lagledarn”) 10.000 kronor om han kan väcka upp hunden. Då Nisse går bet låter Erikssons stoppa upp hunden. Vid en fest på Abbegårn blir Hjalmar och Sixten på nytt osams och ryker ihop med snusdosorna i högsta hugg så det blixtrar i nattmörkret.

Lundholm

En sysselsättning, eller i vart fall titel, som försvinner på 1900-talet är luffare. Men förr i tiden är det ganska gott om dem, gubbar som vandrar runt miltals i skogarna och hälsar på i gårdarna. Mat och sovrum skaffar de sig där det går, av människor som delar med sig av pur vänlighet eller mot en arbetsinsats. Inte är det fett, men det är fritt.

Röån har åtminstone en luffare i sina led. Det är en gosse som heter Nils A. Lundholm och som till en början har en bostad på Tarå. Han är född i Lillterrsjö 1873 och yngst av fyra syskon. Hans far och mor är de första nybyggarna på Tarå dit de anländer 1880. Nils äldre bror Henrik Petter fortsätter som vuxen högt upp på Taråberg och anlägger en gård som en decembermorgon nästan hundra år senare blir riksbekant då myndigheterna bränner ner huset och kör ut den ockuperande grönavågarfamiljen i snön.

Lundholm blir kvar hemma. I 30-årsåldern är han trolovad med en torpardotter från Forsmo, Junsele. Av någon anledning upphävs trolovningen av Domkapitlet i Härnösand genom ett skiljebrev. Två år senare har han hittat sig en ny flicka, ända uppe i Burträsk, Västerbotten. De gifter sig i Burträsk men dyker snart upp i Tarå med ett par barn på lasset. Här blir de kvar och får ytterligare tre barn. Sedan kommer spanska sjukan och tar livet av den unga hustrun. Båda hans föräldrar är också döda vid det här laget så nu står Nils A. Lundholm ensam med fem små barn, 1-12 år gamla. Det går inte särskilt bra. Kanske blev han tokig, kanske var han bara handfallen.

Av prästen anses han som “sinnessjuk”, det framgår av en notering i husförhörslängden 1930. Röåborna minns honom som en odugling som aldrig arbetar, bara läser dikter och springer efter fruntimmer.

- Han va bå tokit å rekti. Han bodd int nastäns. Han for oppätt  Taråern ti´n köje. En vinter låg en där å hade båna där. Stor å tjock va´n, berättar Svea Selin.

Tydligen lämnar han barnen ifrån sig, i vart fall några av dem. Själv börjar han driva runt som luffare. En dag när bara barnen är hemma brinner hela huset ner. Bara en symaskin lyckas man rädda ur lågorna. Ingen människa skadas. Barnen inryms i en mycket provisorisk bostad.

En dag kommer Lundholm bärande på en sten som han vill ha som gravsten. Den ligger ännu kvar i Ronnys Taranders lagård.

Enligt sägnen fortsätter mannen över Tarån och upp på Taråberget där han blir förste nybyggare. Det kan därmed ha varit fråga om antingen Nils Peter Henriksson som var först på Tarå eller hans son, Henrik Petter Nilsson som några år senare blir först på Taråberg.

Andre Henriksson på Tarå är hur som helst landbonden Nils Johan Henriksson som är värmlänning och har hittat hit via Hömyra och Risbränna med fru och tio barn. Och den tredje är inhyses mannen Per Henriksson, en bondson från Imnäs som gift sig med Björn-Henriks yngsta dotter, Brita Greta, och fått sex barn.

Denna henrikssonska trio på Tarå utökas snart till en kvintett tack vare att ett par döttrar skaffar sig var sitt torp. Dels är det Nils Peter Henrikssons dotter, Sara Brita Nilsdotter som i likhet med lillebror Nils (Lundholm) äktar en västerbottning. Dels är det Per Henrikssons förstfödda, Anna Brita Persdotter, som skaffar torp på egen hand, utan make, vilket är högst ovanligt. Under pigtjänst hos Jacke Danielsson i Tara har hon blivit gravid och fött ett par tvillingpojkar. Husbonden är utpekad som fader men pojkarna flyttar med sin mor upp på Tarå.

En lillebror till denna tuffa, kvinnliga torpare, kommer också att bli långlivad på Tarå. Han heter Johan Robert Persson och gifter sig med Petronella Nilsdotter, en dotter till “Dahlins änka”.

Robert och Petronella lever under mycket knappa omständigheter. Deras 7-8 små barn får växa upp som inhysta i en bryggstuga hos arbetaren Jan Gustafsson Rolén i Tara. Stugan sitter ihop med lagårn och det är tidningspapper på väggarna istället för tapeter.

Två söner dör i unga år. Johan, den äldste, av lungfel när han är 29 år. Lillebror Holmfrid är inte ens så gammal när han får en smäll av en vev vid stenarbete i flottningen, faller i vattnet och drunknar. Övriga familjen klarar sig efter omständigheterna bra. 1915 skaffar de ett eget ställe på Tarå, genast till höger när man kommit över bron, det vill säga  mitt emot den fotbollsplan som anläggs här och blir byns första.

Robert blir flottarbas, vilket inte innebär just någonting materiellt men en hel del i status. Måhända just för att understryka detta tar han sig nu det nya efternamnet Nyhlén. Han förlorar ett öga vid ett sprängningsarbete men kan fortsätta jobba.

Familjens fem barn som uppnår vuxen ålder klarar sig relativt bra i livet. Albin (Nyhlén) och Margreta (Johansson) bor kvar i huset och skaffar aldrig familj. De försörjer sig på att sälja mjölk och det är ett evigt bärande, dels till stationshuset (för vidare befordran mejeriet i Backe), dels från kreaturen som betar två kilometer åt fel håll, på Hästmyra, i väglös sankmark. Albin är ganska klen medan lillasyster Margreta är urstark. Hon lär ha burit sin bror under armen vid något tillfälle, men det torde väl ändå vara en skröna.

Den andra systern, Regina, får tre barn utom äktenskapet, varav två dör helt små. Gifter sig sedan med Olle Karlsson, får ett barn till och bosätter sig en bit högre upp på Tarå. Där sitter Olle på lördagkvällarna, njuter av utsikten och spelar dragspel. 1949 flyttar de till Sollefteå där de så småningom även får sällskap av Reginas syster Margreta.

Mellanbrodern Arthur är en speciell figur. Mycket snäll, lite vek, konstnärlig och något av en entreprenör. Han bygger växthus och odlar tomater för försäljning. Plockar även bär och bakar rulltårtor som han säljer. Sin mjuka sida till trots är han, precis som sin far, bas i flottningen. Har också körkort och en ”gammstorbil” (T-Ford), byns första bil, som han köper i slutet på 20-talet och skjutsar folk till danser i. Garaget ligger uppe på lagårn hos Hinke Molin. En gång när 15-20 pojkar trycker in sig i bilen och man ska iväg råkar Arthur lägga in backen. Bilen dundrar rakt genom väggen men blir hängande på brädfodringen.

- Att han inte körl i hål någen... Ha ä vöre nu, vet du, int faan hadd tôcke ener fott na körkort”, säger Folke Vedin.

Gudstron är länge mycket stark, i Röån liksom på den svenska landsbygden i stort. Med arbetarrörelsens framväxt och trotsiga ifrågasättande av kyrka och prästerskap sker en vändning. Plötsligt är det inte skeptikerna som är avvikare utan de varmt troende. På en berättarkväll ställs frågan om det har funnits många religiösa i Röån på 1900-talet.

- Nää, lyder svaret, bärä a Hilda Tarberg å a Eva å a Magnhild... dom for å va på ä dänn bönern. Å dom vart sä etret då´nt vi kônne hålla käftn, tillägger Terese Tarander.

- Men vi hadd ju bå pingstvännern å baptistern, inflikar Arvid Tarberg, varpå det utbryter en livlig diskussion huruvida Magnhild Henriksson var baptist eller pingstvän.

Denna Magnhild dyker nästan alltid upp när samtalen kommer in i religiösa banor. Hon är född i Flyn, Ramsele men uppvuxen som bondedotter i Lillterrsjö. På 1920-talet flyttar både hon och lillasyster Göta till Röån där de gifter sig med varsin son till bonden Jon Svensson och Maria Tarander. Magnhild får storebror Sven och blir därmed byns mest betydande bondhustru, åtminstone om man ser till storleken på hemmanet.

Magnhild är en hängiven pingstvän (enas vi om till slut) som delar ut Evangelii Härold, arrangerar bönemöten i hemmet och hälsar alla med ”Frid”. Telefonsamtal avslutar hon snabbast möjligt, i skräck för att den hon talar med ska hinna säga det ogudaktiga ”hej”.

Hon är på intet sätt ensam på den religiösa arenan. Ständigt och jämt dyker det upp predikanter som, mer eller mindre framgångsrikt, anordnar bönemöten och försöker frälsa röåsjälarna - eller åtminstone få lite pengar av dem.

En av de skickligaste och mest förslagna är predikant Vikström. Han säljer sitt eget brudfoto till anhängarna som ett slags idolbild. Fotot finns ännu kvar i flera röåhem.

En herre vid namn August från Tågsjöberg är mindre framgångsrik. Kanske delvis för att han är kagrig (skakig) men troligen än mera för att han är hetlevrad.

- Men jävlar då Kager-August predike, å han klanka å ba och trätte – å ongdomen va där för å skratte, berättar Terese Tarander.

Kurt-Lennart Tarander påminner sig en annan saliggörare:

- ’n hänn Dahlman skull ju fräls oss smopojka. ”Hör ni inte vilket härligt klingande namn Jesus är”, sa’n. Då sa´n Leif: ”Då tyck jäg mitt namn klinga lika bra”.

I allmänhet är ungdomen inte negativ till bönemötena, tvärtom. Det är roliga tillställningar med sång och musik och vittnesbörd och lite tungomålstalande. Predikanten Vikströms stora fördel är att han kan spela dragspel.

En fördel för frikyrkopastorerna är att Röån har så långt in till sockenkyrkan. Förr i världen var man nödd och tvungen att bege sig till kyrkan för att tillägna sig aktuell information. Predikstolen var dåtidens  ledande massmedium. Därifrån upplästes såväl mordet på Gustaf III 1792 som nya regeringsformen 1809 samt en mängd lokala nyheter om fattiga som hamnat i trångmål och annat.

Men nu, med både tidningar, telefon och radio, tappar kyrkan i betydelse även på detta plan. Så är det bara gudsord man är ute efter går det att få “hemkört” av kringresande missionärer av allehanda slag.

Innan några ingående förhör vekställdes besiktigades de döda kropparna i närvaro av fjärdingsman Wahlin och en såsom vittne anmodad grannkvinna. De döda kropparna hade lagts i ett rum i den av Selin d.y. bebodda gården, där de befunno sig i samma skick, som när de anträffats och burits hem. Bägge liken voro påklädda vanliga, enkla arbetskläder. Vid undersökningen av armar och hals kunde en svag, begynnande likstelhet påvisas hos i synnerhet kvinnan, varjämte ögonen hos bägge voro glasartade och hornhinnan sprucken. Bägge liken voro till färgen blekt blåvita. Kläderna voro hela och utan revor eller sönderslitningar. Några skador å huvud eller av kläder icke skyddade kroppsdelar kunde icke påvisas.”

Därefter följer i polisprotokollet vittnesförhör med svärföräldrarna Selin samt grannen Nils Peter Jonsson och hans 20-åriga dotter Gunhild. Maken Valter är fullkomligt förtvivlad och oförmögen att lämna rediga upplysningar.

Den bild som tonar fram av vittnenas utsagor är att Frida varit lite klen till hälsan, i synnerhet senaste månaden och knappt kunnat sova på grund av hosta, huvudvärk och svettningar. Nils P Jonsson hävdar att Frida är ”som folk är mest”. Paret Selin säger att hon varit retlig och häftig till humöret men öm och hängiven sin make och ovanligt varmt fästad vid dottern. Fjärdingsmannen Wahlin meddelar att Frida har ett par farbröder som ”visserligen ingalunda kunde kallas sinnesjuka men vilka dock voro något underliga i sitt sätt”.