- Ä dänne glöm ju aldri mamma... å dom tog reda på grisn först å då va ju morfarn redan dö då dom tog reda på han... ä dänne täla mamma om sä mycke å mormora höll ju på bli vansinni, säger Per Jakobs barnbarn Svea Selin.

John Molin i Osele tror att problemet var tarabornas bergfasta tro på att de kunde ”stämma blod”.

- Ä hänn tärarna dom skull stä å stä å stä... dom skull ha bônne åt ä dänne å vreä åt. Men han feck ju dö. Men tänk då dom skull äta´n dänn julgrisn...

Harry Vedin anser för sin del att slaktaren förtjänar klander:

- Gôbben Tarberg va ju int nan slaktar heller… dä va ju´n idiot, å nervös förstå du… vä´n gris… man ha väl aldrig räkn å vära nervös för å slakt´n gris, som ä dä fineste djur som finns å slakte, säger Harry Vedin.

På byns ledande gård ställs nu Sara Johanna ensam med åtta barn. Äldste sonen Johannes är 24 år men icke aktuell som arvtagare. Han är en särling, vanställd med puckelrygg efter att ha ramlat i en trappa. Hans rykte är grundmurat dåligt, beskrivs som sadistisk och anklagas bland annat för att ha misshandlat en grannfru och varit den drivande i ”leken” när pojken Nils Viklund drunknar i ån. Johannes förblir i hemmet livet ut och går till historien som byns första Konsumföreståndare. Han står och trycker inne i affärslokalen och ryter med stark läspning ”Va skö ji ha?” när någon kommer på besök. Affären som ligger hemma på gården (i det hus Sigvard Viklund senare bebor i Tara) har ett mycket udda sortiment, bland annat en hel serie med Jack Londons samlade verk och en cittra.

Efter Johannes i syskonskaran följer fyra ännu ogifta döttrar och  därefter den andre sonen Olof Petter som bara är elva år när pappa dör.

Änkan får vackert sköta sitt stora hemman själv, vilket hon också gör de åtta år hon har kvar att leva. I praktiken är det dock drängen och snickaren Olof Jakobsson (“Ol Jacks”) som drar det tyngsta lasset.

De tre yngsta av syskonen Grundström, Olof Peter, Tilda och Irene, dör alla i 20-års åldern av olika sjukdomar. Därför blir det till slut de fyra äldsta systrarna som får ärva ägorna – samt arvet efter den handikappade moster Anna Greta som bor inhyst hos dem på Rö. De fyra systrarna Grundström väljer alla att stanna kvar i byn och gifta sig. De blir verkliga makthavare en bra bit in på 1900-talet. Deras makar - som heter Selin, Dahlin, Sjödin och Molin - kan njuta av rikedomen men det är systrarna som förblir juridiska ägare av fastigheterna.

Att systrarna hittar makar med efternamn som rimmar är inte så märkligt som det kanske låter. Under senare delen av 1800-talet blir det på modet att ta sig ett släktnamn. Tidigare har patronymikon gällt, det vill säga att barnen får efternamn efter sin far (barnen till Johan Persson får heta Johansson och Johansdotter tex). Någon namnlag finns inte så det är bara att tala om för prästen att från och med nu heter jag så här.

Många män byter när de ligger i lumpen. I Ångermanland är det av någon anledning populärt att ta namn som slutar på –in. I Röån med omnejd finns utöver de fyra ovan nämnda Hedin, Vedin, Rolin, Gradin, Molin med flera. En gubbe i Tara (Erik Eriksson) kallas för Gulin men det är faktiskt inte han själv utan andra som nyttjar detta namn som ett slags smek- eller öknamn.

Den första av Grundströms flickor som gifter sig är Ida. 1910 gängar hon sig med en pigg yngling i Gåreleselet vid namn Jonas Selin. Paret bosätter sig först i Gåreleselet men Ida, som är den mest temperamentsfulla av systrarna, vantrivs och längtar hem. 1916 ropar Jonas in en gård i Tara på exekutiv auktion som släkten bebor än idag.

Man kan nästan undra om bröderna Selin i Gåreleselet lagt upp en medveten strategi att äkta välbärgade bonddöttrar från Röån. Detta är nämligen tredje gången. Jonas äldre bröder Nicke och Otto är redan gifta med Kristina Tarander respektive Märta Sjödin, döttrar till Henrik Abraham uppe på backen och byfogden Erik Jakob Sjödin.

En något svårkontrollerad uppgift gör gällande att det var familjen Selin som tog in mandelpotatisen till Norrland. Av röåborna i gemen är selinarna emellertid inte alltför väl sedda. Möjligen just för att de kapar åt sig de finaste flickorna. Elaka tungor kallar dem ”Umebôtje” (hopen eller packet från Umeå) och säger att de kommit åkande på ett tattarlass från Västerbotten och föll av i Gåreleselet.

Sanningen är att bröderna Selins pappa är en genuin junselebonde, född och uppvuxen på det egna storhemmanet i Gåreleselet. Hans hustru däremot kommer från Västerbotten. Hon heter Johanna Wilhelmsdotter och är alls ingen tattare utan bondedotter på ett storhemman i Kyrktjern, Bjurholm. Johannas pappa, storbonden, är dock en ansvarslös figur som super bort sitt hemman. Familjen tvingas till slut överge sitt hem och drar från plats till plats. Johannas mamma som heter Anna Wester gör vad hon kan för att ordna en bra tillvaro men med en hopplös make och en allt längre rad av små döttrar (Johanna är yngst av fem systrar) är det inte lätt. Troligen är det bilden av denna familj som i folktalet lever kvar som ett tattarlass.

Efter flera olika bostadsorter i Västerbotten hamnar de 1857 till slut i  Gårelehöjden där den då 9-åriga Johanna växer upp. 23 år gammal gifter hon sig med bonden Nils Anders Selin i Gåreleselet och flyttar dit. Även tre av hennes systrar bosätter sig i Gåreleselet. Med maken Nils Anders får hon tio barn varav Otto, Nicke och Jonas hamnar i Tara.

Först i raden kommer Otto. Som måg till byfogden Erik Jakob Sjödin lyckas han skaffa både ett stort hemman och en mäktig position i byn. Här finns t ex byns första telefon så alla viktiga meddelanden som strömmar ut och in i byn går via Ottos. Han är en kraftfull person som sitter i kommunalnämnden i Junsele och spottar medan han pratar. Svärfar Erik Jakob är betydligt mjukare och går i regel på svärsonens linje, till exempel när man beslutar riva “Stormaskin” och låta bönderna nyttja virket till egna hus. Stormaskin (eller “Stamphuse”) är en pampig byggnad, hela fyra våningar hög, som vilar på en pålad loge mitt ute i forsen. Där använder man vattenkraften till att tröska, rensa säd, skäkta lin, stampa vadmal etc. Tillsammans med kvarnen och sågverket utgör Stormaskin rena industriområdet. Det är gamle byfogden Jacob Persson som låter uppföra Stormaskin under första halvan av 1800-talet. Hans sonson Rickard Sjödin anser att det var rena kulturmordet att låta riva byggnaden; “

Storebror Nicke Selin kommer till Röån bara några månader efter Otto. Nicke är nog den av bröderna Selin som åtnjuter störst respekt bland röåborna. Han betraktas allmänt som en generös och trevlig man. Men så anordnar han också flera danser i hemmet på Rö och - vad än viktigare är - han är den drivande kraften när byn 1918 skaffar sig ett  eget elverk i forsen. Nedanför sågverket uppför man en byggnad som får namnet Porjus (efter en något större förebild i Norrbotten...). Med turbin, rännskiva och generator blir det ljus i byn - och sus i omgivningen.

- Då skull ä bli storslaget i Tära då Selinaa komme dit å bôggd ´n dänn kraftstation... Porjus, säger John Molin i Osele som dock inte blev helt imponerad.

- Ledningen låg ju opp i åll e träa. Ja dom gjorl ållri na åt n´dänn ledningen, tärarna int, han låg invôxen oppi tålla... Jäg tyck dä va eget att int dom hädd ihål säg nan.

Med effekten i verket är det lite si och så. När tröskverket ska köras krävs det så mycket ström så att Jonas får cykla runt i byn och be alla slå av lampor och kokplattor. När Nicke dör 1942 tar lillebror Jonas över skötseln av Porjus. I mars 1964 brinner Röåns stolta kraftverk ner. Till lokalpressen uttrycker den då 80-årige Jonas Selin förhoppningar om att det snart ska vara uppbyggt igen men det ska visa sig att Porjus saga är all.

Något otippat blir Nicke Selin herre uppe på backen tack vare sitt giftemål. Alla förväntar sig att bonden Henrik Abraham i sedvanlig ordning ska låta sin förstfödde, sonen Alfred ärva hemmanet, men istället blir det lillasyster Kristina (“Krecke”) och hennes make Nicke som får köpa det.

Varför? Två förklaringar ligger nära till hands, en rationell och en emotionell. Den rationella förklaringen är att husbonden Henrik Abraham Tarander, som lär ha uppskattat en stillsam tillvaro med brännvinskaggen under huvudkudden, bedömer att det strävsamma och rejäla paret Nicke & Krecke har bäst förutsättningar att få hemmanet att blomstra och därmed bekosta Henrik Abraham en trygg ålderdom. Köpeavtalet innehåller en lång rad noggranna och långtgående beskrivningar om vilka skyldigheter de nya ägarna har gentemot säljaren.

Den emotionella förklaringen är att sonen Alfred ska ha bestraffning  för sitt val av hustru. Pojken har trotsat sina föräldrar och gift sig med familjens sorglösa piga Eva, en Taråflicka med enkel arbetarbakgrund. Framför näsan på sin ensamstående gamle far, njuter Alfred sedan det mest blomstrande kärleksliv. När arvet görs upp har han varit gift med sin Eva i elva år och hunnit skaffa sju barn.

Måhända finns flera dolda anledningar till affären. Änklingen Henrik Abraham hade kanske tänkt sig att pigan skulle bli sällskap i hans sänghalm istället men fått nobben? Eller retar han upp sig på att Alfreds syster året innan muntligen testamenterat hela sitt modersarv (nära 2000 kronor) till Alfred? I vilket fall är skälen tillräckligt starka för att ett historiskt ägarskifte ska äga rum. Efter precis etthundra år med Taranderklanen som herrar uppe på backen (anfadern Henrik Henriksson förvärvade det 1813) övergår hemmanet nu till en Selinare. Det ska dröja nästan hundra år till innan en Tarander köper tillbaka stället.

Med hjälp av ett arv från en lillasyster kommer Alfred Tarander och hustrun Eva över ett torpställe, längst bort på Rö (Sveja). Där framlever de sina dagar i en usel stuga och stor fattigdom. Alfred försöker försörja sig som lasskjutsare med varor från Selsjön till Junsele. Eva plockar och säljer bär på hösten för att få ihop några kronor men det påstås att de många barnen tvingas stjäla mat för att inte svälta ihjäl. Under spanska sjukan 1918 dör fyra av barnen och dessutom Evas styvfar uppe på Tarå.

John Molin i Osele, tvärs över älven, är väl bekant med historien om Alfred och Eva. Hans bild är att Henrik Abraham Tarander svassade för den fina selinfamiljen medan Eva inte var vatten värd på grund av sin bakgrund.

- a Eva dä va Rolénara å dä tôld dom int höre tälas om förstås... Int va hon nan sämmer människ, dä va´n morsk en på ärbet a Eva, säger Molin som också minns misären i stugan på Sveja:

- Dom hadd plankern häri gôlve, som dom int hadd tåljd ne, dom va oppom de annrern. Dom hadd´n tônne uta väggen som dom dyngte ti, då hon vart full då kuller dom a utför nipa å åt åern, vind för våg. Men annars så tog dom reda på ållt som fanns.

Eva går allmänt under benämningen “Tant Eva” i byn. Hennes mamma heter Märta Rolén och är dotter till en arbetare i Tarselet. Märta blir änka när Eva, hennes förstfödda, bara är ett år gammal. Pappan, Petrus Henriksson i Mo, drunknar i flottningen. Ett par år senare får hon en oäkta son tillsammans med en annan man från Mo. Denne son, halvbror till Eva, är röåprofilen Henrik Molin - som gifter sig med en av Grundströms systrar, Anna, och blir herre i hennes stora barndomshem.

Sju halvsyskon till ska Eva få, detta efter att mor Märta gift sig med en Erik Olof Olofsson, arrendator på Tarå. Det äldsta barnet i detta äktenskap emigrerar till Kanada men övriga sex blir samtliga kvar i byn.

Där finns Hilda som gifter sig Sjölander och blir granne med syster Eva på Sveja. Där finns Johannes som gifter sig med skollärarinnan. Där finns Betty som blir konsumföreståndare och gifter sig med Hjalmar som grundar Röåns Möbler. Där finns Margareta som gifter sig med Hilmar Tarberg och blir mamma till elva barn, varav de flesta spelar fotboll i Röåns IF.

I sitt 21 år långa äktenskap med Alfred Tarander får Eva 14 barn. Alfred dör bara 49 år gammal i lunginflammation som han drar på sig under arbetet med att bygga järnvägen. Vid det laget har han ändå hunnit lägga 5-öringar på ögonlocken på åtta av sina barn.

Efter makens död får Eva ihop det med änklingen och storflottaren Daniel Viklund i Tara. Det vill säga Daniel låter Eva bo i en undantagsstuga på torpet, själv vistas han i storstugan med sin syster Märta. Trots att Eva då är över 40 år gammal får hon ytterligare två barn ihop med Daniel, varav den yngsta dör som liten. Nio barn tvingas hon alltså ta alltför tidigt avsked ifrån. Yngsta dottern Henny bor med pappa och faster i storstugan.

Alla sorger och umbäranden till trots är tant Eva livet igenom en gladlynt, snäll och pratsam kvinna. Hon brukar läsa tidningen högt och referera till att händelser inträffat ”utat hänn”, vilket kan betyda Betåsen lika väl som Honduras. Flera av barnen far ut i världen och blir förhållandevis fint gifta. På jularna är det ofta mycket folk hemma i den lilla stugan – ett rum och kök! En av svärsönerna är musikläraren Bertil Güllenvåg. Honom säger Eva aldrig du till utan det mer belevade ”han”.

En vinterdag kommer Bertil in med händerna i byxfickorna och ställer sig vid spisen varvid Eva frågar ”frys han?” och Bertil svarar ”Nej, jag håller i han ändå”. Eva fattar vitsen, skrattar och utbrister ”han är så tokit så!”.

Den gård som alltjämt kallas för “Selins” (numera ägd av Svante Selin) har drabbats av mycket elände genom åren. Jonas Selins två yngsta barn, Sune och Signe, hinner gifta sig men dör unga. Äldste sonen Sigurd förlorar sin hustru mycket tidigt. Bland annat.

Dessutom dras gården sedan decennier tillbaka med en gengångare som bullrar och lever om på nätterna. Det lär ska vara en viss Sara Brita som av någon anledning inte fått frid. Hennes stuga låg precis på den plats där familjen Selin för drygt 20 år sedan byggde sin nya villa. Svante Selin varnades av pappa Sigurd för att bygga på den platsen men sonen Svante avfärdade detta som skrock. Idag ångrar han det och får var och varannan natt anledning att fundera över hur och varför det väsnas i huset. Såväl Anticimex som kyrkoherden lär ha gått bet med uppgiften att skapa lugn och ro.

Med hjälp av de gamla arkiven går det att få veta mera om gengångaren. Arkiven avslöjar att det i slutet på 1800-talet finns en Sara Brita Jonsdotter som tillsammans med sin 17 år yngre syster Stina Lovisa ärver sin far Jon Jonssons jordbruk. Detta sedan den utkorade arvtagaren, sonen Abram, dött en tidig död och övriga söner sedan länge flugit ut. Den då 41-åriga Sara Brita och 27-åriga Stina Lovisa tar över hemmanet och blir Röåns enda kvinnliga bönder genom tiderna. Detta sker mitt under skogsruschen på 1880-talet men sannolikt tjänar systrarna inga stora pengar när de 1888 säljer sitt hemman till en bonde från Mo. Denne säljer vidare bara året senare till en trävaruspekulant från Fjällsjö.

Efter försäljningen drar lillasyster till Ramsele och gifter sig med en handlare. Sara Brita blir kvar på gården men får flytta ut till en liten undantagsstuga. Där bor hon kvar med sin gamla mamma Kajsa (som dör 1901) och ser arrendatorerna komma och gå. Familjen Jonas Selin ropar till slut in gården på auktion och flyttar dit 1916. Då har den ensamstående gamla kvinnan tre år kvar att leva. Hon dör den 30 mars 1919.

Detta är vad som går att få fram via arkiven. Resten får man försöka gissa sig till. Måhända har Sara Brita till andra sidan burit med sig en stor bitterhet efter att först ha gjort en dålig affär och därefter bli lämnad kvar, ensam och isolerad i en dålig liten stuga på den egna gården där hon sprungit runt som flicka och haft makten som jordbrukare och fastighetsägare?

I byns nya och växande proletariat finns några som har det sämre än andra. Protkoll från sockenstämmor och fattigvård på 1880- och 1890- talet innehåller många nödrop från ett antal utsatta familjer. En kvinna vid namn Sara Lisa Ersdotter är nog den som har det allra eländigast.

Det börjar ganska bra i livet för Sara Lisa. Hon är dotter till en bonde i Imnäs, Ramsele, och hittar även en bonde att gifta sig med (i Gårelehöjden) som hon får åtta barn med. Sedan blir hon änka men gifter om sig med en man vid namn i Dahlin i Tarselet som hon vid 47 års ålder får ännu ett barn med, sonen Daniel Johan.

När Sara Lisa 53 år gammal blir änka igen kan hon inte längre försörja sig. Hon styr då kosan till Röån där tre av hennes döttrar och en storasyster bor. Den 15 år äldre systern Ingrid, änka efter Johan Svensson i Rö, är födorådstagare hos mågen PJ Grundström och knappast till så mycket hjälp. Och de tre döttrarna har det inte heller fett.

Äldsta dottern Greta bor i en liten stuga uppe på backen (ungefär vid nuvarande “Harrys”) och är gift med Jonke skomakare. Samma dag som Greta föder sitt fjärde barn dör maken. Greta kallas sedan för backstugusittare, den första och sista i byn med den titeln.

Andra dottern Petronella är piga. Hon gifter sig några år senare med en torparson från Tarå vid namn Robert Persson Nyhlén. De blir inhysta hos arbetaren Jan Gustafsson Rolén där de bildar en stor familj i en bryggstuga som sitter ihop med lagårn och har tidningspapper som tapeter.

Tredje dottern Kristina är gift med torparsonen JP Tarberg och lever ett jämförelsevis bra liv. Hon och maken har lämnat det gamla tarbergska torpet i tara och flyttat över till Rö där de nu bildar en familj som med tiden ska innehålla tio barn.

Sara Lisa söker hjälp hos Kristina i Tarbergs torp och de ordnar så att hon får tak över huvudet åt sig och sladdbarnet Daniel. Änkan har inte råd att betala någon hyra men från kommunens fattigkassa får Tarbergs ett hyresbidrag för insatsen. Ur samma skrala kassa lyfter Sara Lisa, eller “Dahlins änka” som hon kallas, sedan gång på gång pengar till olika ömmande ändamål. Det kan gälla några kronor för kläder och skor till sonen eller lite mjöl och strömming som föda eller en bit läder och ett stycke vadmal att göra pjäxor och byxor av. En vädjan om lite extra mat och kläder inför julen 1890 avslås.

Pojken Daniel Johan hankar sig fram i sina allmosor. Han växer upp och skaffar sig egen försörjning som arbetare. När hans gamla mamma dör 1910 flyttar han upp på backen till sin halvsyster, backstugusittaren Greta Johanna och hennes tre söner.

På juldagen 1913 förändras allt för den då 32-årige Daniel J. Han gifter sig med den påtagligt gravida bondedottern Sara Margreta Grundström (sonen Gösta är på väg). På annandagens morgon vaknar den lusfattige pojken som hemmansägare.

Bland byborna är Dahlin känd för att konsekvent spotta i kaminen när han hämtar posten nere på station samt för att torka av glasögonen på ”sadusinern” (de korta gardinerna) i de gårdar han besöker, därav öknamnet ”Sadusin-Dahlin”. Han bor granne med kusinen Hilmar Tarbergs stora familj och bråkar ofta på ”Ä hänn förbannade Hilmars pojka”, till exempel när de tar ved på hans skog.

Med sin vackra handstil håller Dahlin, som även kallas “Dåljen”, ordning på vem som har rätt till ersättning från sjukkassan. När kusin Hilmar får ett träd över sig noterar Dahlin ”ryggskott” i längden och ingen ersättning.

I gården finns hästen Brunte som blir 34 år och är mycket klok. Dahlin har för vana att somna på kuskbocken. Hästen hittar ändå hem – och stannar även för tåget när så behövs medan husbonn sover.

Det blir alltså PJ Grundström och hans döttrar som ärver den ene av de två storbönder som finns i slutet på 1800-talet, Johan Svensson. Den andre, Johans bror Jonas Svensson, är en riktig tjurskalle och behåller greppet över sitt hemman ända till 77 års ålder. När han slutligen lämnar över väljer han att gå förbi fem av sina sex barn och låter sonen Sven köpa alltsammans. Sven Jonsson blir därmed byns största hemmansägare.

Ett efter ett lämnar resten av Jonas Svenssons barn Röån. Bara minstingen Johan blir kvar. Han tar sig namnet Sundqvist och gifter sig med en dotter till storbonden Daniel Persson. Genom giftermålet kommer Johan över ett torp i Tara där han, lite i skuggan av storebror Sven, skaffar sig en central position som flottningsförman, byjurist, handelsman - och även tandläkare om det kniper, med en lämplig tång och en träpinne att bända över.

Men framför allt utvecklar han sig med tiden till en mycket skicklig smed. Johan Sundqvists lodbössor är kända vida omkring och hänger på väggen i många junselehem. Stocken till bössorna är för övrigt gjorda av bysnickaren Olof Jakobsson.

Sundqvists affär är en upplevelse för besökaren. Sillkaggar, såptunnor,  fotogenfat, karbidbehållare, sockertoppar, lärftpackar... I taket hänger olika varianter av smorlädersskor och på väggarna trängs tänger, sågar, yxor, tömmar och seldon. Ute i boden står säckar med spisbröd och lådor med hårdsaltat amerikanskt fläsk. Syner för begärliga ögon. En doftsymfoni att minnas.

Under ett tolv år långt äktenskap med bondedottern Märta Johanna får han sex barn, fem döttrar och en “svagsint” son. Sonen Adolf är sinnebilden av den gamla tidens byfåne, en gosse som inte har alla sina getter i hagen men likafullt har sin givna plats. Adolf bär ut post i byn och använder en cykel som han aldrig lär sig bromsa utan hoppar av, inte sällan med vådliga vurpor som resultat.

Adolf reser sig från alla tillbud och blir över 70 år gammal. Han bor kvar i hemmet efter pappans död och lever där tillsammans med äldsta systern Kristina och hennes familj. Precis som sin far får Kristina fem döttrar och en son, men pojken och en av flickorna dör tidigt. Hon är gift med Erik Johan, en av pojkarna till Per Pettersson, den fattiga arbetarfamiljen bakom berget. Kristina är en inbiten piprökare och syns ofta ivrigt leta efter sin kära pipa när den redan sitter i mungipan. När hon dör 1943 hamnar både maken Erik Johan och broder Adolf på fattiggården i Junsele.

Den 19 maj 1884 dränker sig Johan Sundqvists hustru i Tarån. Hon har uttalat hotelser om att ta sitt liv så Johan försöker vaka över henne. Han ligger i sängen med kläderna på men slumrar förstås till med jämna mellanrum och vid ett sådant tillfälle smyger hustrun ut. Johan vaknar och finner sängen tom. Han springer först mot Röåforsen där hon tidigare hotat att kasta sig i. Snart upptäcker han spår i rimfrosten efter bara fötter som leder åt ett annat håll, på vägen mot Gåreleselet.

Nere på bron över Tarån avslöjar spåren att Märta Johanna har gått på ledstången över bron. Johan följer spåren längs ån och efter en liten  stund hör han ett plask i vattnet. Han rusar framåt och vid en stor sten intill ån finner han hennes huckle. Han minns att hon också sagt att hon ville sitta vid en sten och frysa ihjäl men nu såg han henne ingenstans.

Det berättas att smeden Sundqvist var beklämd och skakad av att hans hustru genom sitt självmord inte skulle få bäras till sista vilan genom kyrkans grindar. Det löste sig genom att begravningsföljet tog en liten omväg och lyfte in kistan på kyrkogården över staketet.

Johan Sundqvist är en man av sunda vätskor. I en tid när svenskarna lärt sig koka sprit av potatis och brännvinet bokstavligen flödar (varje svensk dricker 510 supar om året, även barnen får brännvin) håller han sig nykter. Vi ser honom på ett fotografi från 1915, stolt trona bland en samling andra nykterhetsivrare, Godtemplare, i Tara.

Hans farfar, Sven Jonsson, var en av byns första och största drinkare. Jämt etthundra år innan fotografiet med den nyktre sonsonen tas anmäls farfar Sven till tinget av grannen Pehr Danielsson, för att ha ”

Farfar Sven kan säkert ha inspirerat sonsonen till avhållsamhet. Men det sjövilda supandet under skogsruschen är troligen en viktigare faktor. Många upprörs över hur samvetslösa krögare (”molluskerna”) roffar åt sig arbetarnas surt förvärvade kronor. Det finns hundratals illa beryktade ölnästen varav många är direkt livsfarliga att vistas på. De ensamma fjärdingsmännen drar sig i det längsta för att  ingripa för att undvika folkhat och bondstryk. Det blir till slut Johan Sundqvist och hans likasinnade i den starka nykterhetsrörelsen som får bukt med problemen. Bland ungdomen blir det högsta mode att vara nykter.

Efter Anna-Lenas död får Nisse Hedin tre barn till med en annan kvinna. Han är över 70 år när den sista pojken föds 1922.

På 1890-talet skaffar sig Nisses lillebror Henrik Johan Hedin ett torp i närheten av sin storebro, en bit upp i berget. Hit kommer han med fru och en liten dotter. Frun dör dock blott 26 år gammal och en ny fru, hämtad från Forsmo snett över älven, anländer ett par år senare.

Henrik Johan är en av Röåns största profiler genom tiderna. Han är en fridsam och hjälpsam man - och framför allt en skicklig fällmakare. Man kallar honom “Fäll-Hink”. På sommaren går han runt i gårdarna och samlar ihop skinn, saltar dem och lägger dem i en låda. Sen skulle fällarna skrapas och tvättas, smörjas och beredas.

- Han for å drog ä dänn skinna fram å åter å värmt dom dävä spisn å tell dom vart rektit mjuk, åsse var e tell å skära tell domdå å sätt in bita där å var. Dä skull vära sex skinn tell´n fäll. Dä va ju vållsam e täcka dä. Dä to no behöves. Vattebytta kan ju vära frôsen på måran, säger John Molin i Osele.

Fäll-Hink är stor och stark, bär utan vidare en 100 kilos säck mjöl på ryggen. Med sitt stillsama och omtänksamma sätt är han också något av en bypredikant som läser ut döda personer och samlar skaror av åhörare på söndagarna med högläsning ur Luthers lilla katekes eller Rosenius postilla.

Efter spanska sjukan 1918 belönas Fäll-Hink av Junsele kommun för sina vårdande insatser bland de drabbade. Han dör 82 år gammal på ålderdomshemmet i Bölen.

För en torparson som växer upp omkring sekelskiftet blir det naturligt att ansluta sig till den unga och kraftfulla arbetarrörelsen. Rickard Sjödin är elva år när storstrejken lamslår landet 1909.

Han minns hur svälten grinar mot de svaga men att sammanhållningen och moralen förblir god. Man delar med sig av det som finns. Lånar krut av varandra för att jaga ekorrar och småvilt till föda. Rickard och de andra småpojkarna springer längs åns stränder för att fånga fisk.

Storstrejken utlöses med lite fördröjning i Röån. Förmännen låtsas inte om något, så arbetet fortsätter som vanligt men så är det en skomakare i Sollefteå som berättar och då går samtliga hem. Strejken slutar med ett svidande nederlag för arbetarna och småfolket. Men det är inte sista striden. Snart är socialdemokraterna på fötter för att bilda arbetarekommuner runt om i hela landet.

Mitt i snösmältningen 1912, kommer bonden, sedermera riksdagsmannen, Erik Engström vandrande till fots från Kvarnå, en dryg mil från Tara. Över Storån vid Osele har han ömsom fått hoppa mellan timmerskotorna och ömsom gått balansgång på smala spänger mellan skotorna.

Torrskodd och med humöret på topp kommer Engström fram till bonden Johannes Svenssons stora kök där ett 20-tal unga män väntar på honom. På frågan om de vill bilda en socialdemokratisk arbetarekommun i Tara blir svaret ett rungande ”ja!”. I brist på ordförandeklubba dunkar Engström in beslutet med knogarna i bordet. En styrelse väljs snabbt och sedan diskuterar mötet framtida uppgifter. Bönder, borgare och inte minst prästen, anses ha stor förmåga att måla fan på väggen med socialisterna. Men motvind ger luft under vingarna. Här ska kämpas!

För den 13-årige Rickard blir mötet en hemskt spännande upplevelse men han sitter tyst och andäktig mötet igenom.

- Int hadd jäg nå å säge, å int begrep jäg väl na heller...

Och inte kan han bli partimedlem. Prästen ser inte med blida ögon på organiserade socialister. Om det kommit fram hade Rickard inte fått bli konfirmerad.

- Dä va ju roligt å vära vä å kämpa, dä va ju stridigt på den ti´n... jäg rodd´n Albert Viksten över Storåern här mange ganger... då geck vi tell Junsele tell fots på föredraga... Hinke Berggren va ju ute på den tin å Kata Dahlström.

Inför valet 1914 får Rickard sitt första partiuppdrag. Skräddare Asplund i Krånge, partiets starke man i Junsele, ville ha en snabbfotad yngling som kan dela ut valsedlar i de väglösa skogsbyarna.

En söndagsmorgon ger han sig ut. Som gammal getarpojke vet han väl var stigarna går. Lodbössan är laddad och hänger på ryggen, vilket är brukligt när man ska ut i skogen. I Tarsjönäset kliver han in i en stuga där han känner till folket.

- Jäg öppn döra utan tell å knacke, dä va inte vanligt på den tin, å då satt gôbben dävä borle å läste ti´n bok, kroki å slitn, å han hade bå tvätta säg å räka säg... han hade helskägg... käringa satt dävä spisn å hadd´n pärpanna som sto därpå spishälla å satt å vänne på na abborra.

Rickard hälsar artigt och avslöjar till slut sitt uppdrag. ”Jäg ä ute vä valsedlar, ji skô väl röste?”. “Ha du de rätta gubbarna då?” svarar gubben vilket Rickard bedyrar.

- Kvinnfolke hadd ju int nan rösträtt då e, så då ga jä´n en sedel. Å han tog emot sedeln som dä ha vöre pengar, åsse la´n ihop en diti´n dänn boka, å la boka ditpå hörnhylla åsse sa´n. ”Dessa gubbar ska skaffa rättvisa åt oss”. Jäg ha lust å gråte nu, gôsse. Jäg vet hur han hadd slete, jäg vet han hadd elva öre famnen för han geck å odel. Å tidningen på vägga.

I nästa gård är det frommare folk. Han är i 30-årsåldern och sitter gränsle över en stol med armarna över karmen. Hon sitter vid spisen och röker pipa. Men här behöver Rickard inte tala politik, det gör mannen helt oombedd. Han skroderar om hur allting ärr; baggböleri och 40- gradiga skalan och bolagsförtryck och så vidare.

- Jäg visste inte va baggbölara va fôlla men jäg svor på att dä va na jävla tättara...

Längre bort i byn finns torparen Fridolf Lundkvist. Där har nu krontorparna samlats för att bilda en arbetarekommun. I farstun står en lång rad lodbössor och Rickard ställer ifrån sig sin med. Sedan klampar han in och avbryter morskt förhandlingarna: ”Dä ä från Tara arbetarkommun, som ha skicka hit na valsedla. Jäg ha gått in i de gårla jäg ha gått förbi, sä ji behöv int kôst på å gå dit na e.”

Ordföranden bjuder på cigaretter ur en ask som det står Armiro på och säger ”Heder åt dig yngling, du är en värdi rekryt i ärbetarnas led”.

I granngården finns en 9-årig pojke som Rickard är morbror åt. Pojken ror Rickard över Tarsjön och balanserar den vattenfyllda båten som en forsfarare. Rickard kastar en 5-öring till tack på båtens golv. Pojken tjoar ”Oj, ´n pärning” och kastar sig som den värsta fotbollsmålvakt efter slanten. På andra sidan sjön bjuds Rickard på mat – kokt kött och klimpsoppa – av folk som han är lite släkt med. Gubben i gården talar mycket och frågar till slut ”Du gå väl in te gårn ystaför å?” Rickard svarar jakande men anar oråd.

På detta hus är det en hög bro med många trappsteg. Rickard känner genast att här finns folk av en annan sort. I huset är stämningen god, man skojar och driver gäck med allt möjligt. Det är ju krig och gubben är tyskvänlig in i märgen. ”Nu hadd ä vöre e storsjöslag i Nordsjön. Tyska hadd öppne bredsidern mot engelsmännern sä kanonadn hördes hitpå Tarsjöberge!”. Rickard tycker inte det är roligt och  kan inte med att skratta heller. Han bjuds på kaffe innan han hinner avslöja sitt ärende men säger till slut ”Jäg ä ute vä valsedla, du skô väl röste?” och lämnar en valsedel. Gubben skriker rätt ut: ”Dä ä socialistpacke! In i spisn vä´n!”. Han springer fram till spisluckan, faller på knä och riktigt njuter av att se valsedeln brinna upp.

Rickard Sjödin förblir socialdemokrat livet ut, även om han tidvis sympatiserar med både syndikalister och kommunister. På 60-talet står han på valbar plats på en lista för utbrytarpartiet “Samling för kommunens bästa” i Junsele.

Kamplusten har han med sig hemifrån. Rickard växer upp på ett båtsmanstorp som bönderna i byn är rättmätiga ägare till. Familjen får bo kvar där “på nåd och onåd” så länge ingen båtsman infinner sig. Torpet är inte bundet av arrendeavgift eller liknande kontrakt, till och med fastighetsskatten måste bönderna betala. Till slut blir det öppen konflikt med bönderna när Rickard efter båtsmansväsendets upphörande försöker - och lyckas - tvångsinlösa torpet. Trots denna seger förblir “bonde” ett skällsord livet ut för detta barnbarn till Röåns kanske mest kraftfulla bonde genom tiderna, Jacob Persson.

Klasskillnaderna får han lära sig redan som barn. Samvetsgrant vaktar Rickard böndernas kor, medan böndernas egna pojkar, hans jämnåriga, hålls för goda för det uppdraget. Han känner sig jämförbar med lössen som också lever på andra. Men bitter blir han inte, tvärtom vänder han sin situation till något positivt:

- Dä va e torparliv. Vi levde så dänne fritt å freskt, å frimodi va vi ållihop.

Fröken Anny

De goda tiderna medger fler och fler samhälleliga satsningar och reformer som fattigvård, hospital och sjukkassa. 1842 kommer den mest omtalade av dem alla – folkskolestadgan. Från och med nu ska alla svenska barn bli bildade.

Alla är inte övertygade om förträffligheten i denna idé. En ganska vanlig uppfattning är att barnen inte behöver kunna mer än kristendom och boskapsskötsel, och detta är deras föräldrar kapabla att lära ut.

Brist på lärare och skolhus bidrog till att det skulle dröja många år innan skolreformen fungerade fullt ut. Fortfarande 1899 får 270 av socknens 635 skolpliktiga barn sin undervisning i hemmet, alltså mer än var tredje elev.

Junseles första lärare, Erik Ritzén, börjar undervisa innan något skolhus finns. Första lektionerna hålls faktiskt just i Tara, oklart var men gissningsvis hos Jacob Persson, i december 1851.

Barnaskarorna ökar snabbt och behovet av skollokaler är skriande. På 1880-talet vistas ett tag över 100 barn i samma skolsal i Junsele. En upprörd folkskoleinspektör utser på stående fot Junsele till sämsta församling av de 38 som ingår i distriktet.

Tara är en av de byar där byamännen nu skaffar egna skolhus. Man avlönar även en lärare och kan 1902 öppna byns första skola på Rö vid ”Gottfrids”. Barnen i Osele på andra sidan älven får också gå här och ror själva över i både mörker och vårflod till föräldrarnas, får man förmoda, ständiga skräck.

Anny Vänglund från Säbrå är mångårig lärarinna på skolan i Röån under 1900-talets första hälft. Hon får barn med arbetaren Johannes Eriksson på Tarå och blir bofast.

Att sätta betyg på fröken Vånglunds långa gärning är inte lätt.  Somliga är beredda att ge henne med beröm godkänt. Andra anser att hon var både orättvis och hård. Många har vittnat om den hårdhet hon och maken Johannes visar mot sonen Ivar. Pojken var uppstudsig och skrek så det hördes över halva byn “Slå ni, min skalle tål!”

- På den ti´n skull ju onga ha stryk, konstaterar någon.

- Men alltså, dom behövd ju inte slå ihjäl dom för dä int, protesterar Oscar Tarberg.

Som lärare står Anny en klass över vanligt folk. Gubbarna i byn tar av sig mössan när de möter henne. Ingen duar henne, alla säger ”lärarinna”.

Det svassas även på så sätt att föräldrarna skickar med sina barn fläsk, smör och andra gåvor. Torparnas barn har förstås mindre möjligheter än böndernas att på detta sätt försöka höja betyget. Om detta har Rickard Sjödin skaldat:

På lärarinnans min på timmar och raster

Såg jag skillnad på böndernas smör

Och mors fattiga björkriskvastar

Iljas Erss´n

Medan Norrland upplever sitt stora uppsving under skogsruschen är det dåliga tider i övriga landet och Europa. Miljontals människor emigrerar till Amerika i hopp om en bättre framtid.

En skrämmande tanke är hur det skulle gått för Norrland utan skogen. Sannolikt hade landsändan rönt ett irländskt öde och fått se större delen av sin befolkning emigrera till Amerika under 1800-talet.