Björn-Henriks tid

...i vilket den gedigna bondbyn grundläggs, allt från sågens tillkomst 1793 till det stora nödåret 1867. Förgrundsfigur är oäktingen Henrik som blir anfader till Tarander-släkten. I andra huvudroller ser vi bondefamiljerna Danielsson, Jonsson och Stenklyft samt Tarbergs på torpet.

År 1793 markerar på mer än ett sätt en ny tid för byn. Att pionjärfamiljen väljer att flytta bort är en högst väsentlig sak, inte minst för att de haft total kontroll över inflyttningen. Nu slås dörrarna upp för inflyttning av helt andra människor. Redan den familj som kommer i pionjärernas ställe är främlingar, utan någon direkt koppling till övriga bybor.

Den stora nyheten tilldrar sig dock nere vid ån. Ett sågverk anläggs vid den brusande forsen, huvudsakligen för att tillgodose bybornas eget behov men också – och detta är den verkliga skrällen – med kapacitet och tillstånd att sälja till andra. Processen påbörjas redan 1791 med olika undersökningar och kulminerar den 20 september 1793 då Häradsrätten vid tinget på Hullsta Gästgivaregård i Sollefteå ger klartecken. Om något datum ska utropas till Röåns egen nationaldag så måste det bli den 20 september. För efter denna dag blir inget längre sig likt i byn.

Ännu ska det dröja 60-70 år innan den verkliga skogsruschen bryter ut. Men etableringen i Tara kommer till under ett förskalv, en sorts förtida sågverksboom i mindre skala. Under de sista två decennierna på 1700-talet lämnar mängder av byar in ansökningar om att få såga och sälja timmer. Bara från byarna i övre Ådalen kommer ett 40-tal ansökningar varav nära hälften gäller uppförande av helt nya sågverk.

Staten är dock noga med att bönderna i första hand ska ägna sig åt att odla jorden. Man oroar sig dessutom för att skogen alldeles ska ta slut. Därför får de allra flesta nöja sig med produktion bara för eget bruk. Tara utgör ett av få undantag som lyckas utverka tillstånd till överproduktion och försäljning.

Rimligen är de stora ekonomiska bekymren i Tara en starkt bidragande orsak till detta beslut. Myndigheterna är mer benägna att bevilja tillstånd om de ser att byns framtid – med tillhörande skatteintäkter – mer eller mindre hänger på detta. Genom sågen kan, som det heter i tingsprotokollet, skapas ”ett understöd för deras svaga hemman”.

Med sågen blir Tara ett litet Klondyke för driftiga personer. En veritabel inflyttningsvåg bryter fram med människor som har förmåga och vilja att satsa vidare. Inte bara invånarantalet växer, även husen blir större. Tidigare har man bara byggt låga hus men med den nya tekniken kan man unna sig att slå på stort, med mangårdsbyggnader i två plan. Inte för att det behövs, övervåningarna ligger oftast oinredda och tomma, utan för att det ser ståtligt ut.

En tredje förändring är att bykärnan flyttar ner från höjden på Flöjet närmare ån och sågen. Alla nykomlingar väljer att bygga nytt nära ån. Bara pionjärfamiljens gammelgård blir kvar på det ursprungliga läget uppe på backen.

Sågverket börjar byggas 1794. Man dämmer upp vatten ett litet stycke nedanför kyrkovägsbron med hjälp av en 30 meter lång och 1,20 meter hög dammbyggnad som sträcker sig över hela Röån. En slutlucka hålls  öppen under timmerflottning och stängs under sågning och en 110 meter lång stupränna med 4 meters fallhöjd tar vatten och timmer förbi sågen. Huset är byggt på stadig grund på en holme vid södra landet och anpassat för produktion av 4-6 meter långa bräder. En vall skyddar anläggningen undan det timmer i ån som bolagen i Lo och Kramfors ”flyttar”.

På 1850-talet köper Krånge byemän in sig och skaffar sågningsrätt i Tara samtidigt som sågen genomgår en modernisering. En händelse som ytterligare understryker sågverkets stora betydelse för byn.

En 32-årig nybyggare, Abraham Persson från Jansjö i Ådalsliden, blir förste inflyttaren i den sågverksboom Tara nu upplever. Han och hans familj tar 1793 över ett av de två hemman som Erik Olofsson i huvudgården säljer. Persson är både företagsam och ambitiös och blir snart den nya ledarfiguren i byn.

När Abraham Persson kommer till Tara är han relativt nygift med en tio år äldre jämtländska som blivit änka efter en dragon. I boet finns också hennes tvillingflickor som Abraham Persson låter adoptera ”som sitt livs frukt och barn” som det heter i testamentet.

Köpare av det andra hemmanet blir en annan man som gift sig med en änka. Han heter Olof Mårtensson och är född i Östansjö, Själevad. Köpesumman får han ihop med hjälp av sina styvbarns pengar.

På vintern 1794 stiger därmed vedröken ur fyra skorstenar i Tara, fler än någonsin förr. Här bor nu 8 vuxna och 16 barn. Samtliga vuxna befinner sig inom åldersspannet 32-43 år, barnen är 1-17 år.

Året därpå slås dörrarna upp för nästa nykomling. Detta sker när den skuldsatte Olof Olofsson tvingas sälja sin gård. Köpare är Nils Nilsson i Lillegård, vilken genast arrenderar ut gården till sin syster Barbro Nilsdotter och hennes make Sven Jakobsson i Krånge. Därmed stiger invånarantalet ytterligare eftersom Barbro och Sven har sex barn i boet mot Olofssons enda styvson.

Denna löftesrika utveckling kvävs dock av yttre omständigheter. 1700-talets sista skördar drabbas av missväxt i hela Norrland. Grödan är så dålig att både folk och fä blir sjuka när de äter av den. Smittkoppor och andra sjukdomar härjar och människorna nyttjar alkohol som medicin. En kvarts liter brännvin och en kvarts liter krossade enbär ger lindring, anses det.

Även ekonomiskt går många på knäna. En av dem är Olof Mårtensson som ”genom nyligen råkade beklagansvärda omständigheter blivit bragt i sådan torftighet och vanmakt att han inte finner sig skicklig och i stånd att vidmakthålla sitt kronohemman”. Fastigheten är skriven på Mårtenssons tre styvbarn vars förmyndare väljer att sälja det nedgångna hemmanet på auktion.

I Mårtenssons ställe prövar en arrendator vid namn Olof Nilsson från Ramsele lyckan. Men bara efter ett par år, 13 dagar in på det nya århundradet, avlider hans hustru i vattusot. Olof och den 3-åriga dottern ger upp och flyttar bort.

Även Sven Jakobssons ekonomi brakar samman och han dör utfattig 1801, bara 37 år gammal, av gikt och vattusot. Änkan flyttar hem till Lillegård där hon slutar sina dagar 14 år senare.

Därmed finns bara Abraham Perssons och Pär Nilssons familjer kvar. Den senare är dessutom utblottad och lever i fullständigt armod. Runt sekelskiftet är det åter eländet som regerar i Tara by.

Om den nye byfogden Abraham Persson sover oroligt under 1700- talets sista år, då död och avfolkning råder, så får han betydligt bättre nattvila på andra sidan sekelskiftet. Tidsandan präglas av optimism, såväl i byn Tara som i Sverige i stort. Kraftigt sjunkande dödstal och oförändrat höga födelsetal gör att befolkningen i Sverige under 1800- talets första decennier ökar i en takt som saknar motstycke. För första gången i mannaminne börjar människorna tro på framtiden. Tidigare hade man, med Horatius ord, ansett att föräldrarna haft det värre än farföräldrarna men att den egna tiden var ännu sämre och skulle följas av den allra sämsta. Nya lagar och förordningar kommer till för att släppa fram de positiva krafterna, till exempel att hemman inte längre behöver klyvas utan kan avsöndras i lotter till torpare.

Den första generationen röåbor, nybyggarna, får betala ett högt pris. De flesta dukar under i alltför unga år. Piojnären Olof Ersson blir bara 40 år. Efterföljarna Jakob Josefsson och Hans Persson dör vid 48 respektive 35. Pär Nilsson blir 53 men är i praktiken slut strax efter 30. Erik Olofsson ger upp vid 33 och hans bror Olof är förbrukad vid 50.

Den andra generationen, som etablerar sig omkring år 1800, går det betydligt bättre för. Nu berikas Tara med en kvartett självägande bönder som tar hand om varsitt hemman och utvecklar dem under en lång rad av år. Med sågverket som bästa redskap är det dessa fyra som lägger grunden till den gedigna bondbyn.

Redan 1799 anländer den första tunga förstärkningen. Blind-Salmon Danielsson säljer sitt hemman till en Pehr Danielsson i Åkerbränna och hans hustru Stina Jacobsdotter, ett rekorderligt par i 30-årsåldern, båda fallna efter storbönder i landskapet. De är relativt nygifta och har en liten dotter på ett år. Pehr är fallen efter finnen och storbonden Nils Andersson i Gafsele och dennes barnbarn soldaten Daniel Persson som  vi träffat på i tidigare kapitel. Stina är dotter till en storbonde och nämndeman i Bölen, Junsele.

Nästan samtidigt med Pehr och Stina anländer ett annat rejält par med anundsjörötter. Det är den flitige jordbrukaren och bondsonen Sven Jonsson och hans hustru Anna Johansdotter, båda från byn Önskan. De ropar in Olof Mårtenssons hemman på offentlig auktion och flyttar till Tara omkring år 1800. Han är då 37 år, hon är 32. De har två små barn och med tiden ska barnaskaran utökas med fyra till.

Pehr Danielssons och Sven Jonssons familjer blir både lyckosamma och långlivade i byn. De går in med full satsning i sitt nya äventyr och följer Abraham Perssons exempel med att köpa loss marken från kronan så att de blir självägande ”skattebönder”. Därmed äger nu tre av fyra bondehemman i byn sin egen mark. Denna väsentliga förändring sammanfaller, intressant nog, med vändningen för Tara. Från och med nu visar byn upp stadga och växtkraft. Det är sannolikt också nu som den nya bykärnan med helt nya och stora hus byggs nere vid ån.

För dem som inte äger någon jord går det sämre. Åren 1800-1805 försvinner arrendatorerna/landbönderna Pär Nilsson, Olof Nilsson och Sven Jakobsson med familjer av olika skäl.

Sommaren 1813 begär bymännen i Tara en utökning av ägorna. Tack vare det får vi på nytt en god bild av läget i byn, dokumenterat av lantmätarens karta och tillhörande beskrivning. Bland annat framgår att det är fortsatta problem med jordbruket men att sågverket samt boskapsskötseln gör att byn står sig gott, så gott att man nu anser sig behöva  mer av både skog, åkermark och slåtter. ”Brädsågning är för närvarande åbornas största hjälp”, skriver synemännen.

Av kartan framgår att bykärnan nu ligger alldeles intill Röån, på samma plats som idag, just där ån kraftigt kröker sig runt en ravin och liksom stillar sig en stund innan den exploderar nerför forsarna bakom nästa krök. En ensam gård finns kvar uppe i gamla bykärnan på backen, det är “gammelgården” där byns grundare Olof Ersson en gång bodde. I de tre gårdarna nere vid ån finner vi Per Danielsson, Sven Jonsson och Abraham Persson med familjer. Den sistnämnde har nu dragit sig tillbaka och låtit dottern Botilla och hennes make Henrik Jakobsson Stenklyft ta över.

Att tillvaron är ett lotteri har detta par, Botilla Olsdotter och Henrik Stenklyft, upplevt i bokstavlig – och positiv – mening. Botillas styvfar Abraham Persson beslutar att ordna ”lottkastning” mellan Botilla och tvillingsystern Märta om gården i Tara. Botilla vinner medan systern, kompenserad med ett skapligt arv på fickan, flyttar knappa milen söderut, till Söderfors i Ådalsliden, där hon gifter sig med en bonde.

Henrik Stenklyft är ett av många barn till en storbonde och länsman i Nordantjäl, Ramsele. Gamle länsmannen var gift två gånger och efter hans död hamnar barnkullarna från de olika äktenskapen i luven på varandra om arvet. Rätten finner till slut (1788) att barnen från det första giftet redan fått sin beskärda del och beslutar att låta återstoden tillfalla någon av de två sönerna i det andra äktenskapet, Henrik och Jonas. Dessa båda söner är bara pojkar (15 respektive 5 år) när den lottdragning sker som ska avgöra hela deras framtid. Som vuxna män återför enas de två bröderna, som grannar i Tara – vinnaren Henrik som bonde, förloraren Jonas som torpare.

Lotterivinnarna Henrik och Botilla träffas och blir ett par i samband med att hon gör pigtjänst i Nordantjäl. I mars 1808 gifter de sig och tar samtidigt över hennes fars hemman i Tara. Där lever de resten av sina dagar och får två döttrar, Catharina och Märta. Systrarna gifter sig med ett par pojkar i granngården och deras familjer blir centralfigurer i byn under 1800-talet.

Henriks lillebror Jonas, som förlorade lottdragningen, har inte råd att köpa sig något hemman. Han lockas istället till Tara mot löfte att strax utanför bygemenskapen få uppföra en stuga åt sig och familjen, om han i gengäld gör dagsverken åt storebror och byns övriga bondfamiljer. Ordningen regleras i ett torparkontrakt som undertecknas den 22 januari 1816. Tara har därmed fått sin första torpare och en första försänkning i jämlikheten som snart kommer att vidgas till en social klyfta. Klassamhället är här.

Taras första torpare får en tung start. Två dagar efter att kontraktet undertecknas dör familjens tre månader gamla baby Elias av ”riset” (engelska sjukan).

I juletid 1781 händer det sig att den 25-åriga pigan Karin Abrahamsdotter i Krånge lägras av drängen Hindrik Hindriksson från Norrtannflo. Hindrik har väl gjort sig ärende till den ryktbare båtsmannen Abraham Trygg i Krånge by i Junsele, kanske rentav i akt och mening att få tillfälle till närmare umgänge med ”Tryggens” dotter Karin.

Den 28 september 1782 föder Karin fram ett välskapt gossebarn vilken döps till Henrik efter sin biologiske fader. Ytterligare fyra månader senare, den 30 januari 1783, möts Karin och Hindrik igen. Denna gång inför länsman Rödén och tingslaget. På den här tiden är sex utom äktenskapet inte bara skamligt utan rent kriminellt. Det unga paret anklagas för att ”de skola med hwarannan lägersmål begått”. Bevisbördan bär Karin i sin famn och på länsmannens direkta fråga erkänner hon sitt brott. Barnets fader erkänner även han och döms att årligen ordna med ”tillräckelig föda” till barnet så länge det ”sig sjelf ej nära kan”, med andra ord ett den tidens underhåll till barnets moder. Hindrik får därtill böta 4 riksdaler och 32 skillingar till rätten samt till Resele kyrka. Karin får böta halva beloppet, det vill säga lika mycket pengar som ett bra kreatur kostar. Säkert blir händelsen kostsam för båda två även ur ett socialt perspektiv. Ett högt pris för ett hett möte.

Idag är allt sedan länge förlåtet. Tvärtom finns det tusentals människor, ättlingar till detta oäkta barn, som har all anledning att vara grundligt tacksamma. För kärleksbarnet växer upp och blir en stor och betydande man, en skicklig björnjägare med många barn och barnbarn. Äldste sonen tar sig namnet Tarander, och härifrån stammar alla med detta namn.

Henrik kommer till Tara redan som spädbarn då hans mor gifter sig med bonden Hans Persson där. Styvfadern dör redan efter några år varpå mor Karin lämnar bort Henrik som adoptivbarn till sin granne  och kusin Olof Olofsson och hans fru Gertrud Persdotter.

Som yngling sliter Henrik drängtjänst hos olika bönder i trakten. Men han längtar hem till Tara och drömmer om att få ta över sina fosterföräldrars gård uppe på backen, det vill säga gammelgården där pionjären Olof Ersson med familj en gång bott. Henriks styvfar Olof har lyckats köpa tillbaka sitt barndomshem med hjälp av ett andra adoptivbarn, pigan Greta som är klen till hälsan men stadd vid kassan tack vare ett fadersarv.

Av någon anledning tycks inte fosterföräldrarna vilja låta sin kraftfulle son ärva gården. Kring nyåret 1812 kulminerar fallet under stor dramatik. Det börjar med att fastighetens rättmätiga ägare, pigan Greta, upprättar ett kontrakt där hon beskriver sig ”

Greta tecknar avtal med sin fostermors bror, Salmon Persson i Mo, vilken får överta gården mot att han åtar sig se till att såväl Greta som det gamla paret, det vill säga Salmons syster och svåger, har mat och tak över huvet livet ut.

Bläcket hinner knappt torka förrän Salmon begår sitt stora svek. Den 2 januari 1812, på dagen en månad efter att avtalet undertecknas, säljer han samtliga rättigheter och skyldigheter på Tara 1 till Henrik Henriksson för 163 Riksdaler. På så sätt lyckas Henrik bakvägen komma åt fosterföräldrarnas gård. Och fastighetsklipparen Salmon Persson tjänar grova pengar på affären. Enligt legenden urholkar han en golvås som gömställe för alla kopparmynten.

Olof Olofssons bestörtning är total. Han protesterar hos högsta instans, Häradsrätten, mot sin svågers bedrägliga beteende men utan framgång. Både säljaren Salmon Persson och köparen Henrik Henriksson står på sig och låter sockenpredikanten Tollbom skriva ut ett intyg för att förklara att intet omoraliskt ägt rum ( se utdrag här intill

Därmed är Henrik Henriksson tillbaka i sin hemby. Han driver ner bopålarna rejält uppe på backen och än idag, snart 200 år senare, är stället i händerna på hans ättlingar i den stora Tarander-släkten. Henrik fullföljer kontraktet och sköter plikttroget om sina fosterföräldrar så länge de lever – vilket möjligen blir något längre än vad han föreställt sig...

Fostermodern Gertrud som är blind och oförmögen till arbete redan på 1810-talet lever ända fram till 1844. Gissningsvis reser hon sig inte ur sängen de sista 20-30 åren utan ligger i halvmörkret vid eldstaden och kvider. Av hennes bouppteckning framgår att Henriksson låter köpa in fem kannor brännvin till gravölet. Uppenbarligen blir det fest efter den gamla änkan!

Att oäktingen och fosterbarnet Henrik Henriksson hyser medkänsla med de mest utsatta är uppenbart. Arkiven avslöjar bland annat att han på 1820-talet har en ”mindre vetande” dräng, Daniel Danielsson i tjänst. Vid samma tid låter han halvsystern Malin Hansdotter bo på gården med sin oäkta son Eric Wallgren, vilken utger sig för att vara ”sjöman och vaccinatör” och betraktas som vansinnig. 1833 erbjuder Henrik Henriksson arbete åt en lös dräng vid namn Eric Larsson som ”vistas på kronoallmänningen i Ramsele”.

Drängen Jon Jonsson är den som står Henriksson allra närmast. Förhållandet mellan gårdens herre och hans 20 år yngre tjänare förefaller vara av far-sonkaraktär. Denne Jon vars ursprung är dunkelt (vilket talar för att även han kan vara ett problembarn) får drängtjänst hos Henriksson som 25-åring 1829. Ett oväntat stort förtroende föräras Jon några år senare när han får husbondens tillåtelse att äkta dennes förstfödda, Cajsa, som bara är 19 år och därmed 13 år yngre än sin make, pappas gamla dräng. Ytterligare tio år senare kommer nästa ömhetsbevis när Jon får ärva halva gården uppe på backen. Henrikssons förstföd de son, Abraham Tarander, får andra halvan men det är hos sin gamle dräng Jon som Henriksson och hans hustru inhyses på äldre dagar.

En spännande sak med Jon Jonsson är att han besitter utomjordiska krafter. Skräddaren Nils-Erik Ritzén har berättat hur han som 14-åring uppmanats gå till visgubben Jonsson, detta för att söka lindring till moderns svåra smärtor i armen. Ritzén är skeptiskt inställd till all form av “kuckel” men det han nu får uppleva gör att han inte längre kan vara tvärsäker på att det inte finns en del förborgade krafter. Här är hans berättelse i korthet:

Hembygdsforskaren Pelle Henriksson i Junsele har berättat följande historia om Björn-Henrik i Tara: ”Man skrev anno 1830. Det är en strålande varm augustimorgon. Efter kyrkvägen, som är en obanad stig över berg och myr kommer bonden och björnjägaren Henrik Henriksson i Tara by, gående i sällskap med ett par flickor i åldern 10-11 år på väg till högmässan i kyrkbyn Mo... Nu var ungefär halva sträckan tillryggalagd och de befunna sig på Bergtjärnsberget beläget ovanför Jussjön och Rensjön på Forsmo skog. Henriksson hade nu stannat och ropade till flickorna, som nu blivit långt efter, att de skulle skynda till honom så skulle han visa vilken bjässe, som gått före dem efter stigen. I gyttjan på stigen var fotspår efter en väldig slagbjörn. De två barnen blevo förstås rädda och höllo sig i hälarna på H. Komna ett stycke framåt vägen träffade de på en ko som björnen nyss rivit, de övriga korna syntes av spåren hava sprungit framför vägen med björnen efter sig. Björnens mordlust denna dag hade varit förskräcklig, ty på ett avstånd av cirka 100 meter från den förra låg ännu en ihjälriven ko och efter ungefär samma avstånd ännu en. Av dessa tre rivna kor hade björnen blott ätit juvren. Uppe i bergen hördes nu björnens ilskna rytande och H fortsatte med sitt förskrämda sällskap till byn och kyrkan...”

Ett par månader senare har man fått syn på björnspår i nysnön och lyckats identifiera idet. Henrik Henriksson och ett par krångebönder förspiller ingen tid... Pelle Henrikssons historia fortsätter:

”Det var en kall fridfull januarimorgon de tre björnjägarna begåvo sig till skogs. Deras jaktutrustning var lodbössor och de vanliga korta björnspjuten... Tämligen snart ha de funnit idet, som befinns vara ett hällide. Det var gott och väl men nu måste först öppningen stängas och det gjordes med ett par spakar. Efter överläggning vidtog förberedelserna att väcka björnarna och det gick bättre än väntat. Två yngre björnar visade sig snart vilka skötos utan större äventyr med de enkla, opålitliga lodbössorna med flintlås. Men den tredje björnen som måste vara modern till de unga dröjde med att låta visa sig. Jägarna började smått fundera på om hon var att söka på annan plats, men de höllo i alla fall öppningen till idet fortfarande stängd. Det var ju inte så gott att veta. H klev till sist upp på den stenhäll som täckte idet och blev då varse att hällen var sprucken itu med en ganska bred spricka som nådde genom stenen ända ner till idet. Då nu H skulle luta sig ned och försiktigt titta ned i idet genom sprickan med lodbössan i handen, föll laddstaken ur bösstocken ned i hällsprickan, utan att tänka på följderna sträcker H ned sin arm för att ta upp laddstaken. Nu blev det i varje fall för störande för björnmamman. Hon kom rusande med ett högljutt vrålande och slog till med sin ram åt H:s arm, men denne observerade i tid anfallet, ryckte till sig spjutet, körde det genom öppningen i hällen och träffade björnen mellan bogbladen. Det dröjde ej länge förrän björnen låg död och björnjägarnas skäggiga anleten lyste säkert ikapp med januarisolen... Så tåga de hemåt till Mo, björnarnas banemän och så blev det, berättar historien, ett sjudundrande björnkalas med mycken mat och hembränt brännvin.”

En konsekvens av den nya stabiliteten är att Tara nu för första gången hyser en skara barn som är uppvuxna i byn. Denna den tredje generationen röåbor blir den första med tvättäkta infödingar. Uppenbarligen trivs de med varandra. I vart fall mellan familjerna Pehr Danielsson och Henrik Stenklyft är sämjan god. Stenklyft har två döttrar och hos Danielsson finns två pojkar i passande ålder. Först gifter sig storasyskonen (Jacob och Märta) och de får överta hans föräldrahem. Sedan gifter sig småsyskonen (Daniel och Catharina) och övertar hennes föräldrahem. Föga förvånande blir dessa båda familjer mycket tongivande i byn under 1800-talets mitt.

Jacob Persson är särskilt på hugget. Redan 22 år gammal utmärker han sig som initiativtagare, tillsammans med sin blivande styvfar Henrik Stenklyft, till nästa utvecklingssprång för byn. Året är 1824 när firma Persson & Stenklyft ordnar tillstånd att ta upp nybygget Rö, det vill säga landområdet på östra sidan om Röån, över Kvarnhusberget och ner till Storån (Ångermanälven). Byamännen signerar förvärvet gemensamt och medges hela 40 års frihet från skatt. Exakt när Rö börjar bebyggas och få en fast befolkning är oklart men det dröjer sannolikt en bra bit in på 1840-talet och troligen först på 1850-talet.

Redan vid 27 års ålder tar Jacob över föräldrahemmet från pappa Pehr som är svårt märkt av sjukdom. Det står inte länge på förrän den driftige Jacob Persson blir byfogde. Som sådan är han ihågkommen som rättvis men sträng och mycket försigkommen. Under hans tid ordnar man med dricksvatten i varje gård. Detta genom att bygga en kilometerlång vattenledning, gjord av urholkade trädstammar, från kallkällan uppe på Flöjet och ner till byn. I sin slutliga version sträcker sig ledningen även upp på Rö, på andra sidan Röån. På något sätt lyckas man gräva och rösa så att rören inte fryser sönder. I ån är ledningen så ners tenad att decennier av timmerbrötar inte förmår rubba den. Lämningar som vittnar om den gamla vattenledningen, ihåliga spetsiga trästockar med järnringar, har nyligen, 150 år senare, påträffats på Tarå och Rö. Jacob Persson är också den drivande kraften bakom den så kallade ”Stormaskins” tillkomst, en sorts industribyggnad en bit nedströms sågen i Röån, driven av vattenkraft och med kapacitet att såga, slå tegel med mera.

Det är lätt att föreställa sig Jacob Persson som en stor, kraftfull, närmast burdus person. Men han kan ju lika gärna ha varit en liten kvick rackare, följsam, finurlig, rentav älskvärd. Säkert vet vi att han är en duktig hantverkare och sjunger vackert. Gamla dokument berättar att Jacob Persson tillhör de ”skickliga timmermän” som 1833 utses att uppföra en Sätesbyggning. Det framgår också att han har en god sångröst och ofta får styra sången i sockenkyrkan tillsammans med klockaren.

- Dä va´n hårding dä gôsse, han hadd disciplin i gôbba häri byn. Han va byfogde å bodde därpå Zackes gårn, vet Harry Vedin att berätta.

På 1850-talet upplever den medelålders Jacob Persson en andra karriär. Med hustrun och de fyra yngsta barnen lämnar han Tara några år och tar upp nybygget Kvarnå, ett par mil österut. Vuxna sönerna Henrik och Jacob ansluter snart. Den senare slår sig ner i Kvarnå medan övriga drar hem till Tara igen. Hemmanet i Tara överlåter Jacob till sin son Daniel. Då denne dör helt ung tvingas gamle Jacob, 65 år fyllda, spotta i nävarna igen och agera husbonde tills sonsönerna Jacke och Zacke blivit tillräckligt stora.

Jacob Persson dör 74 år gammal av slag den 6 februari 1876. Han är då ett undantagshjon i sitt eget gamla hem i Tara som nu lyder under barnbarnen. Makan Märta som förlorar synen på äldre dar överlever sin make med 18 år och dör av bronkit 84 år gammal. Även hon är inhyst hos sonsönerna Jacke & Zacke.