Lisas tid

...i vilket vi får följa pionjärfamiljens tid i byn, från ankomståret 1756 till det bittra slutet 1792. Förgrundsfigur är nybyggarhustrun Lisa Josefsdotter med familj. Andra huvudrollsinnehavare är två otursdrabbade unga män från Själevad.

Nu nalkas slutet för Röådalens orörda natur. Nybyggarna närmar sig. Det är dags att skriva första bladet i byns historia.

Omkring 1750 finns många unga män ute i de täta barrskogarna kring Ångermanälvens övre dalgång för att sondera terrängen i jakten på en egen täppa. Mest spanar de på allmänningarna i socknarnas utkanter, där det finns vidsträckta områden som bönderna i kyrkbyn inte kan göra anspråk på.

Vid Röån finns en sådan allmänning som sedan urminnes tider utgör gränsland mellan Junsele och Ramsele socknar. Den granskas nu ingående av Erich Pärsson från Östanbäck och hans son Olof. De vandrar norrifrån, längs Röåns landtunga och stannar till strax innan ån blir till fors, mitt emellan Kvarnhusberget och Flöjet som utgör skyddande murar i öst och väst. Här skulle det vara möjligt att skapa fina odlingsland på de långa sydsluttningarna ner mot Tarån. Jorden känns tung och god för att göda både korn och råg. Harr och öring går förmodligen att ösa upp ur forsen. Fågel och vilt kan snaras och gillras runt Flöjet där det finns gott om spår efter både bäver, björn, varg, lo, hare och räv. Här uppe stöter de också på flera kallkällor med friskt välsmakande vatten.

Kanske anar de även möjligheter till de extra inkomster Röån, Tarån och Storån kan inbringa genom huggning och flottning.

Mycket bättre läge för att anlägga ett nybygge – och på sikt en hel by! – kan de båda männen knappast tänka sig. Fast då behövs förstås ett rekorderligt fruntimmer också.

Den först födda dottern ska inte gifta sig, utan bli kvar i hemmet på livstid som hjälp för sin mor och far. Sådan var ordningen i många hem gammalt tillbaka. Så ser det också ut att bli för Lisa Josefsdotter i Krånge. Men vid 27 års ålder, den 31 mars 1755, lämnar hon sina föräldrar och gifter sig med den fyra år yngre Olof Ersson från grannbyn Östanbäck.

Lisa och Olof har i sanningens namn fallit offer för köttets lustar och syndigt nog förenats i älskog innan de förenas under mer ordnade former inför prästen och församlingen. Men nej, detta är inget nödgifte. Det är av äkta kärlek de ingår sitt äktenskap. Att Lisa redan är gravid på bröllopsnatten har hon knappast vetskap om själv. Deras första barn, sonen Erich, föds drygt åtta månader efter vigseln, den 7 december.

Som nygifta samlar Lisa och Olof ihop sina fåtaliga tillhörigheter och ger sig av västerut för att söka lyckan som nybyggare. I enlighet  med rådande trender bosätter de sig på en höjd med söderläge på en allmänning.

Storskogen ligger tät runt dem. Tallarna är grova på den här tiden, inga ynkliga plantor som i våra dagar utan gammelskog av den smällfeta, högresta, tjurfasta sorten. Men Olof Ersson känner inte till någon annan kaliber på trädstammar än denna. Feta furor är kutym, och snart faller de offer för klyvaryxans envetna slag. Bort skog och vildmark, här ska levas och bo!

Nybyggaren Lisa Josefsdotter är född och uppvuxen i Lappmarken, närmare bestämt i Varpsjö, Åsele. Med sina föräldrar och syskon flyttar hon på 1740-talet söderut till Krånge i Junsele. Nybyggarblodet och pionjärandan genomsyrar hela hennes familj. Brodern Elias är länge en het spekulant på att ta upp ett nybygge i Tara. Till slut ändrar han sig och emigrerar till Amerika, där han hittar guld och blir stormrik. Sedan hör man aldrig av honom igen.

Lisas tvillingbror Jakob siktar också tidigt på att bli nybyggare i Tara. Han hamnar dock i Varpsjö först och ansluter till sin syster i Tara 20 år senare. Lillasyster Margareta får tjänst som piga hos Lisa och Olof redan på sent 1750-tal och blir därmed Taras första arbetstagare. Senare sätter Margareta själv bo på nybygget med sin make Olov Månsson.

Ett femte syskon i familjen som får anknytning till Tara är brodern Abraham med soldatnamnet Trygg och båtsmanstorp i Edens by utanför Junsele. Abraham Trygg bosätter sig aldrig i Tara men hans dotter Karin gör det. Hennes oäkta son Henrik blir med tiden en av de största profilerna i Taras och Röåns historia.

Med hjälp av sin far formulerar Olof Ersson en ”underdånig anhållan om syn” och skickar den till landshövdingen. Anhållan bemöts positivt och den 11 augusti 1755 infinner sig kronolänsman Zachris Tideman och två biträdande nämndemän för att avsyna området. Undersökningen ger vid handen att på denna plats ”Tarsele och Tara kallad” kan 23 lass hö bärgas, undantaget ”Tara Ön” som av ålder anses höra till gästgivaren Grels Josefsson i Mo. Vad som avses med ”Tara Ön” är gåtfullt, för att inte säga obegripligt. Länsmannen förordar i alla fall att Ersson ska medges 18 års frihet för upparbetande av ett hemman om 6 seland skattejord.

Myndighetskvarnarna mal långsamt. Det kommer att dröja ytterligare två och ett halvt år innan Olof Ersson formellt får sitt tillstånd från landshövdingen. Vid det laget har han dock sedan länge hunnit uppföra flera byggnader, bärgat sina första skördar och även sett sin son Josef födas – den första människa som föds i Tara.

Exakt när nybygget i Tara påbörjas är okänt men mycket talar för att det sker under år 1756. Tinget behandlar ansökan på hösten 1755 och kanske sätter Olof omedelbart igång att bryta och bygga. Men den 7 december, när nybyggarnas första barn, Erich, föds så noterar prästen att detta sker i Krånge. Det andra barnet, Josef, föds den 8 januari 1757 och då är familjen bosatt i Tara. Med doplängden som måttstock bör därför 1756 gälla som byns födelseår.

Ersson är snabbare än sina medtävlare i junseleskogarna. Tara blir det första nybygget som uppstår i Junsele på mycket länge men det kommer strax att följas av flera i den mer än sekellånga expansionsfas för socknen som nu inleds. Det nordliga Åkerbränna tillkommer 1757, detta under stort tumult eftersom gränsen mot Lappmarken alltjämt är diffus och både samer och junselebor gör anspråk på marken. Till slut får landshövdingen själv resa ut och staka ut en ordentlig gräns. Detta sker först 1766, samma  år som en viss Daniel Persson från Sörflärke tar över huvudgården i Åkerbränna.

Tolv långa år är Olof Ersson enda nybyggare i Tara. Ensamheten är dock relativ eftersom familjen stadigt utökas med nya barn. Hustrun Lisas lillasyster Margareta blir också ett sällskap och tillskott i familjen då hon tar tjänst som piga.

Redan 1763 ser det ut som en granne är på gång då Olofs svåger Elias lämnar in en ansökan om att också få bli andre nybyggare i Tara. Besiktning sker i september samma år och nämndemännen är imponerade av utvecklingen på nybygget. Här finns tillräckligt med åkermark för att föda både två och flera nybyggare. Dessutom gott om växtrik ängsmark, frodigt bete för kreaturen, bra fiskevatten med abborre, gädda och harr samt både barr- och lövskog. I ån finns en kvarn som kan brukas året runt. Mellan stubbarna är en hage upprensad som ger en tunna utsäde. Jordarten är god (lermjäla med sandbotten) på både östra, västra och södra sidorna.

Svaret på Elias Josefssons förfrågan om ett nytt hemman i Tara drar ut på tiden. Möjligen beroende på att gästgivaren Grels Josefsson i Mo av någon anledning lämnar in en protest. Först i februari 1766 får Elias klartecken men då har han tröttnat på att vänta och återvänt till Varpsjö.

I det läget väljer Olof Ersson att överta svågerns tillstånd och utöka sina domäner. Storleksmässigt är detta nya hemman i paritet med det första och även denna gång medges 18 års frihet från skatt. Myndigheterna motiverar beslutet med att Olof Ersson är känd för flit och arbetsamhet och att nybygget kan utvecklas så att det ger skatteintäkter efter frihetsåren. Så här 250 år senare känns resonemangen bekanta; överheten delar ut bidrag och förmåner för att skapa tillväxt och sysselsättning i glesbygd. Olof Ersson tar väl emot nyheten med blandade känslor. Å ena sidan kan han nu se fram emot flera skattefria år och utrymme för nya hem åt de uppväxande barnen. Å andra sidan väntar mängder med hårt arbete.

Det dröjer till 1768 innan näste invånare kommer till Tara. Det är skräddarsonen Olov Månsson från Ådalsliden som gifter in sig genom att ingå äktenskap med Lisas lillasyster, pigan Margareta Josefsdotter. Redan efter ett par år försvinner dessa de första grannarna. Kanske håller de inte måttet? Olof Ersson är en sträng byfogde som fordrar rejäla tag av den som får lov att slå sig ner i byn. De som inte vill eller kan arbeta kallar han för ”skrömta” och kör iväg. Ett talesätt som lever kvar in på 1900-talet är för övrigt ”Far å! sa´n Ol Erssn om skrömta”.

Att endast släktingar kommer ifråga som grannar hos Olof och Lisa är uppenbart. Nästa par i leken är Olofs syster Kerstin och hennes make Henning Johansson från Höven i Resele. De tar över gården som Olov Månsson och hans Margareta lämnar.

När vi skriver hösten 1771 måste pionjären Olof Ersson vara belåten med sakernas tillstånd. Han har betvingat storskogen och lyckats odla upp inte bara ett utan två nybyggen. Han har en duktig hustru och sex fina ungar i boet. Han har blivit av med svägerskan och hennes make och istället fått sin egen syster Kerstin och hennes ”ärlige och beskedlige” make Henning Johansson. Omdömet om Henning fälls av prästen vid parets bröllop denna höst. Så nu ska det väl snart bli ungar även i detta bo, varmed nybygget Tara kan utvecklas och bli till en riktig by.

Nu vill ödet annorlunda. Året som kommer blir ett katastrofår. Hela Sverige drabbas av svår missväxt. Stora delar av befolkningen lider av hungersnöd. På nybygget Tara dignar i början på december den tappre pionjären Olof Ersson ned under svårigheterna och blir liggande med hög feber, oförmögen att hjälpa sin stora familj. Man kan tänka sig hur de alla, utsvultna och huttrande av köld, samlas runt sängen med den svettande och blankögda Olof.

I pionjärernas gammelgård tar den nu äldste sonen Erik Olofsson över. Han är fortfarande inte mer än en yngling på 24 år men nygift med en bonddotter från Krånge och redo att stå på egna ben. Mor Lisa får stanna i hemmet på undantag. Den planerade delningen av hemmanet dröjer så Erik behåller alltsammans. Hans yngre bröder Olof och Daniel får ge sig iväg för att göra drängtjänst i grannbyarna – och försöka hitta någon flicka att gifta sig med.

Frihetsåren för Tara är över. Nu ska här skattläggas och nybyggarna förvandlas till kronobönder, vilket innebär att de blir arrendatorer på kronans mark. Nästa steg, att förvärva jorden från kronan och bli självägande skattebönder, ligger fortfarande 20-25 år fram i tiden.

Det är kärva besked för den unge bonden Erik Olofsson. Han åläggs av myndigheterna att ”ofördröjligen förbättra husens bristfälligheter och till fullo upparbeta utsatta tre tunnor och sex kappeland åker samt rensa ängen från skog, stubbar och tuvor. Därtill upparbeta två kappeland ny åker samt sex kappeland till slått, dika ut och ståndsätta gärdesgårdar och humlegård efter lag och hugga bort skog omkring åkrar na”. Kronobetjäningen på orten får uppdraget att hålla uppsikt över att detta sker och, om inte, genast anmäla detta.

I och med skattläggningen får lantmätare Martin Sunding rycka ut, mäta upp och dokumentera. Av lantmätarens karta från 1787 – den första någonsin över byn – framgår att det dåtida Tara är beläget i samma område som det nutida. Två vägar finns, en fäboväg i nordväst samt en väg över skogen mot Imnäs. Tre boningshus är utritade på kartan och i texten under kartbilden står angivet de människor som bor här.

Av texten förstår vi att Tara på nytt upplevt en tung motgång. Byns nykorade framtidsman, Hans Persson, är borta. Hans hustru Karin Abrahamsdotter kallas änka och bor ensam kvar i huset med sin oäkta son och ett litet flickebarn. Hennes make dör mitt i sommaren 1786, efter bara fyra år i byn och blott 36 år gammal. Dödsorsaken är inte bevarad till eftervärlden men Hans Perssons tidiga död bidrar till mystiken runt honom.

Lantmätare Sunding beräknar att nybyggets bärgning fordrar fyra arbetskarlar. Men efter Hans Perssons finns nu bara två; Erik Olofsson och Pär Nilsson med sina familjer.

Tomrummet efter Hans Persson fylls snart av Eriks lillebror Olof Olofsson och hans tillkommande, en bondedotter från Mo. Omkring 1790 har pionjärfamiljen därmed, drygt 30 år efter ankomsten, ett bergfast grepp om nybygget. Olof Ersson är sedan länge död men sönerna Erik och Olof driver varsin gård och dottern Brita har den tredje med sin make Pär Nilsson.

Men det är som att kraften är försvunnen. Slutet för pionjärerna på Tara är nära, inom några få år kommer ingen av dem att finnas kvar på nybygget. Att problemen hopar sig samtidigt som frihetsåren tar slut är knappast en tillfällighet. Nybyggarna får helt enkelt svårt att klara ekonomin när de ska börja betala skatt.

Brita och Pär, som skaffar många barn, lyckas tillfälligt lösa sina stora ekonomiska bekymmer genom att sälja sitt hemman till krögaren Salomon Danielsson i Krånge, ”Blind-Salmon” kallad. Salomon som är släkt med Olof Olofssons maka Gertrud, flyttar aldrig till Tara utan låter säljarna Brita och Pär arrendera gården. Detta arrangemang innebär dock föga förbättring och snart är paret i utförsbacken igen. I skattelängden noteras de som ”utfattiga med många barn” och Pär Nilsson som ”sjuklig”. Slutligen tvingas de lämna Tara. Hela den utblottade familjen tränger in sig i en liten stuga i centralorten Krånge där de beskrivs som ”nybyggare”. I februari 1816 avlider Brita under smärtor i bröstet. Bara en månad senare dör maken Pär en ”bråd död” enligt prästens notering. Äldste sonen, den sjuklige fattigdrängen Eric, dör också detta år av slag. Övriga barn skingras och går skilda öden till mötes, för de flesta går det dåligt.

Även Olof Olofsson och hans hustru Gertrud får problem. Olofs hustru Gertrud är sjuklig och paret får aldrig några egna barn. Däremot adopterar de Karin Abrahamsdotters oäkta son Henrik Henriksson. Adoptionen sker troligen i samband med att de köper Karins fastighet, då Henrik är 6 år gammal. De hamnar på obestånd och tvingas byta bort sin gård till en svåger i Lillegård mot ett torp på hans ägor (nära nuvarande Junsele kyrka). Så småningom skaffar de en ofärdig men välbärgad piga och lyckas med hennes pengar köpa tillbaka gården i Tara där de slutar sina dagar. Adoptivsonen stannar på gården och blir med tiden en av Taras största profiler genom tiderna, Björn-Henrik kallad.

Erik Olofsson och hans familj håller ut till 1793. Antagligen mäktar de inte med att rusta upp den gamla huvudgården i Tara på det sätt myndigheterna kräver. De säljer stället och flyttar norrut över sockengränsen till Tåsjö. Med i flyttlasset finns Eriks moder, Taras urkvinna, den gamla  änkan Lisa Josefsdotter som hunnit fylla 65 år. Det kan inte vara utan bitterhet som gamla Lisa nu, efter nästan 40 år i Tara, samlar ihop sina ägodelar och tar ett sista farväl av gården. Här har hon som nybyggarhustru spenderat hela sitt vuxna liv och fött åtta barn varav fyra dött i späd eller ung ålder. Änka blev hon redan som 40-åring. Nu är hon en tandlös och böjd gumma, utan hem och utan framtid. Nog rinner det en tår över den gamlas fårade kind när hon på krumma ben driver sin sista kossa framför sig på stigen norrut bakom Flöjet för att aldrig återvända igen.

Pionjärernas tid är över.