Krells tid

...i vilket Röåbygden ännu ligger öde men människorna närmar sig allt eftersom tiden går. Huvudpersoner är den äldsta kända norrländskan Gunnel Snälla, djärve finnen Nils Andersson, hans stackars dotter Märta och hennes son Daniel. Och så en sagolik figur vid namn Krell.

Jakten på byns historia engagerar snart ett stort antal röåbor. Gamla och minnesgoda låter sig villigt intervjuas och uppslutningen är god när vi anordnar särskilda berättarkvällar. Många har med sig gamla fotografier, kartor och andra dokument. Igenkännande skratt ekar under det pärlband av historier och anekdoter som radas upp från gamla tider.

Flera gånger blir det också helt stilla, vid hågkomsten av tragiska händelser som passerat. Tyst blir det också när frågorna handlar om byns äldsta dagar, om hur allting en gång börjat. Den förste i byn var en gubbe som hette Krell, har några hört, men tillägger snabbt att det kan ju lika väl vara saga som sanning. En bit upp i skogen på backen finns en plats som ska ha varit uppodlad och som de gamla kallade för Krellåkern. Det är allt man vet. Sture säger att han burit ner en grundsten till Ronny.

Minnet av en människa förbleknar snabbare än man vill tro. Bevarade fotografier, tidningsartiklar, brev och dagböcker kan ge stöd ungefär 100 år tillbaka, sen är det stopp. Den muntliga traditionen räcker inte längre den, tvärtom ofta bara en generation bakåt i tiden. Vi tycks oförmögna att bevara minnet av människor som vi inte själva träffat på i levande livet. I bästa fall kan de äldsta nu levande från sin barndom minnas de som var äldst på den tiden. På så sätt blir den maximala livslängden för minnet av en människa inte mer än 150-160 år.

Jakten på Röåns äldsta historia måste bedrivas på annan ort, bland de fåtaliga och knapphändiga dokument som upprättats av dåtidens överhet och bevarats i olika arkiv. De ger åtminstone besked om hur många människor som genom åren bott här i byn och vad de hette. Genom att sedan jämföra kartor med husförshörslängder och andra dokument går det att lista sig till ungefär var deras hus har legat och vem som var mer eller mindre fattig. Rik var nog ingen.

Men deras röster har tystnat, anletsdragen för alltid suddats ut. Deras tankar, idéer, egenheter och allt det andra som gör människor till individer är för alltid försvunna. De är döda i ordets djupaste bemärkelse.

Ibland, efter några hundra timmars letande och bläddrande i arkiven, är det som att dessa gamla stendöda förfäder fladdrar förbi genom rummet – eller om det nu är i huvet. Tankarna svindlar och ett ögonblick av total dramatik dånar genom det tysta och trista arkivrummet när den nästan overkliga insikten borrar sig in i pannloben. Herregud alla dessa siffror och bokstäver i dokumentläsarens matta sken, det är ju riktiga människor de handlar om; älskande, hatande, svärande, skrattande, gråtande människor.

Varför finns ingen som kan berätta lite mera om till exempel Henrik Henriksson, född 1782 som oäkta son till en ung piga? Han som lyckas avancera från enkel bonddräng, samla ihop pengar och köpa sitt barndomshem uppe på backen i Tara och med hjälp av två olika fruar gjuta liv i hela den stora Tarander-släkten.

När denne Henrik, genom jägarbedrifter“Björn-Henrik” kallad, dör på nödåret 1867 är Nils Johan Sjödin, farfars far till författaren av denna bok, 21 år. Nils Johan måste haft mycket att förtälja om Björn- Henrik. Själv dör Nils Johan på sin 79-årsdag, den 4 mars 1925. Det innebär att flera nu levande människor har träffat Nils Johan och kan berätta om honom. Men att Nils Johan eller någon annan sagt något om Björn-Henrik… nej, det finns det ingen som kan påminna sig.

Snart riskerar även Nils Johan och hans jämnåriga att göra Björn- Henrik sällskap i den eviga glömskan. Det finns inget foto av Nils Johan. Inte ens en gravsten. Det pratas om att han hamnade i en massgrav på Junsele kyrkogård. Och det var inget konstigt med det, tydligen.

Enligt legenden heter den första människan i Röån Krell. Än idag kallar byborna en plats i byn, en glänta en bit upp på höjden Lillflöjet, för ”Krellåkern”.

Denne Krell ska ha kommit vandrande längs Röån med sin käring för att leta en bra plats att sätta bo. Som alla nybyggare börjar de med att “provligga”. Krell låter käringen övernatta nere vid ån medan han själv sover uppe på backen. På morgonen är käringen nedkyld och i dubbel bemärkelse sur. Krell själv är torr, varm och utsövd. Alltså bosätter de sig på höjden (enligt en annan version är det tvärtom, Krell ligger på Rö och vaknar genomfrusen medan käringen ligger rödblommig och fin uppe på Flöje).

Är Krell bara en sagofigur? Kanske, men han kan lika gärna vara en högst verklig gästgivare i Mo på 1700-talet. Av arkiven framgår att Taras förste nybyggare Olof Ersson möter visst motstånd från en nämndeman vid namn Grels Josefsson i Mo. Denne betrodde herre har kanske tagit sig friheten att nyttja en åkerplätt i det bördiga söderläge på junseleböndernas allmänning vid Röån? Det är väl känt att allmänningarna på detta sätt exploaterades av privata intressen. Kanske odlar herr Grels potatis till brännvin att nyttja på det gästgiveri han driver? Namnet Grels stavas ibland även Grells. Därifrån till Krell är det inte långt.

Det kan förstås också ha varit fråga om någon annan Grels. I Junsele socken förekommer namnet ganska ofta i gamla tider. Mest känd är sjömannen och Indienfararen Grels Abrahamsson från Bölen, vilken skänker den sjuarmade ljusstaken till Junsele kyrka år 1748.

En något mer halsbrytande teori är att Krell var en tattare, kanske den första tattaren i Norrland. Bynamnet Tara anses av de flesta experter komma av ordet tattare, detta med stöd i en inventering av vattendrag från 1559 där Tarsjön benämns som "Tattaresiötresk". Förledet Tarfinns i flera platser i trakten; Tarsjön, Tarsele, Tarån osv. Tattarna omtalas för första gången 1512 i Sverige och tycks alltså snabbt ha rört sig ända upp till Junsele – eller i vart fall deras rykte. En tattare – eller tattaraktig person – vid namn Krell kan ju ha uppehållit sig häromkring.

Om hur det hela

Effekterna av naturkrafternas mäktiga holmgång ligger prydligt utspridda omkring oss i landskapet, dessa sanslösa underverk som vi helt anspråkslöst kallar för skogar och berg, ängar och vattendrag. Tillsammans utgör de både en intagande kuliss och grundförutsättningar för vår historia. I centrum finner vi den slingrande och brusande ån Röån; byns kroppspulsåder.

Vem är då den första människan i Röån? Någon måste ju ha varit först. Lika säkert som det måste ha funnits en förmänsklig tid då allt som hörs är trädkronors sus, insekters surr och åskans rullande muller mellan bergen. Även denna fullständiga sensation ligger dold för oss i det förhistoriska decembermörkret.

Röåbygden förblir vildmark men jordbrukande människor rycker närmare från flera väderstreck. Söderifrån kommer svenskarna. Redan på 500-talet befolkar de kusten upp till Skuleberget och någon mil inåt landet. Där gör de halt i över tusen år. Norr därom, där frosten är för vred och marken för mager för jordbruk, idkar samerna sin urgamla kultur.

Från väster kommer norrmän och jämtar vars territorium tar slut ungefär vid Ramsele, bara ett par mil från Röån. Och österifrån kommer finnarna, de flesta som flyktingar undan de ständiga krig som svenskar och ryssar utkämpar i deras land.

Vi befinner oss med andra ord i ett gränsland, där olika folk och kulturer möts. Ett slags nordiskt Balkan, men så vitt vi vet utan krigshandlingar. Aldrig har svenska nybyggare, finska invandrare, norska jämtar eller Lapplands samer bildat front och lyft vapen mot varandra i denna kulturella kollisionszon. Möjligen helt enkelt för att antalet innevånare varit för litet för regelrätta krig men kanske också för att den norrländska kulturen rymmer ett fredsälskande drag.

Den senare teorin förfäktas av Olaus Magnus som i sin ”Historia om de nordiska folken” från 1555 skriver om det frostiga paradis som finns däruppe och om samerna som är dess barn. ”De för ej krig, de känner ej pengar har icke guldtörstens begär. De lever sunt och utan bjäfs och pryderi. Kvinnorna avstår från smink. Samerna lever tryggare i sina skogar och vidsträckta ödemarker i naturlig skönhet och naturlig oskuld än de som bo i befästa städer under skygd af lagar och fruktan för straff”.

Olaus Magnus tänker sig en framtida kolonisering av Norrland med livlig handel, otrolig tillgång på fisk, ljusa somrar utan brännande hetta, luften mild att andas.  Hävdatecknarna Prokopios och Jordanes skriver att dessa exotiska människor inte har fasta boplatser utan flyttar runt och löper med skidor över snöfjällen på böjda knän. De kallas ”skritifinnoi” och beskrivs som Europas enda verkligt vilda folk. Samtidigt är de förfinade och förmedlar till romarna, via en mångfald andra folk, de safirfärgade skinn som är så berömda för sin sköna, mörka glans. De skinn som avses är huvudsakligen från mård och bäver men även från utter, järv, räv, björn, ekorre, älg och ren.

Även maten i norr hyllas av långväga besökare. Stockholmaren Ehrenmalm berättar från sin resa 1741: ”Folket i Åsel äro wäl wäxte, flitige och idoge i sina sysslor, qwicke och hielpsamme emot främmande. Theras förnämsta inkomst består af Boskapsskötslen och fiskande, thet senare tryter them nästan aldrig (...) Boskapen miölkar ganska wäl 3 gånger om dagen, så at man säkert räknar 2 lispund smör efter hwarje Ko, och kan jag försäkra, at thet smör, som jag ther i landet ätit, är bättre än Helsingesmör som här å orten (Stockholm) hålles före wara thet bästa, och kan jag äwen med trygghet säga, at thet är så gott om icke bättre än thet Hollänska”.

Den långa och stränga norrländska vintern erbjuder goda transportmöjligheter. Kommunikationerna fungerar faktiskt bättre än i södra Sverige tack vare de unika möjligheterna att med släde och skidor ta sig fram både fort och lätt i snart sagt vilken riktning som helst, över både land och vatten. Utan vintervägarna hade Sverige som helhet knappast lyckats hävda sig så väl materiellt och kulturellt. De utgör också ett viktigt skäl till att Sverige aldrig blir feodalt. Överheten har inte en chans att sätta upp spärrar eller tullar. Friheten är naturligt garanterad.

Senast under vikingatiden (omkring år 800-1100) hyser socknarna runt Röån en fast population. På 900-talet finns en livskraftig och stark kultur vid de långsmala sjöarna i nuvarande Ångermanlands nordvästra del. På Långön i Hotingsjön ligger en jaktstation och en marknadsplats för skinnhandel med Lappmarken. Enligt en norsk tradition, nedtecknad av 1600-talsprästen Peter Dass, kallas hela denna vidsträckta och rika bygd för ”Storjola” (Storjorden) och utplånas av digerdöden på 1350-talet.

Den första bosättare man känner till i Junsele socken är den sägenomspunna Gunnel Snälla. Hon lever omkring 1030 och är därmed också den äldsta kända norrländskan. Namnet Snäll betyder snabb (jämför snälltåg) och kommer sig av att Gunnel susar fram i landskapet på en släde bakom en älg med en stor järnklocka runt halsen. Älgen stupar och dör i Sånga utanför Sollefteå, efter att Gunnel tävlat med en skidande lappgubbe som hette Kil. Efter dragälgens död sätter Gunnel ackjan runt sina egna axlar och släpar klockan i snöyran de nio milen till Junsele där hon skänker den till kyrkan. Som tack utnämns Gunnel till ”Junsele go-mora” och hennes bild förevigas i sockensigillet.

Att sagan om Gunnel Snälla och kyrkklockan överlevt så länge kan möjligen bero på att det är hon som inför kristendomen i Ådalen. En vanlig uppfattning är att kristendomen vandrar söderifrån upp genom Sverige och når Ångermanland först på 1200-talet. Men många tecken tyder på att Ådalen kristnas betydligt tidigare och detta genom livliga förbindelser västerut, med norrmännen vilka i sin tur har mycket kontakt med brittiska öarna. Ångermanlänningarnas blodgrupper är ännu i denna dag är mycket mer lika britters, irländares och norrmäns än sydsvenskars.

Påtagliga bevis för samhällsbyggnad och kristendom i dessa trakter  är kyrkan i Ramsele, omnämnd så tidigt som 1273 - och fortfarande intakt! På den äldsta kända kyrkan i Junsele var årtalet 1375 präglat ovanför porten. Från ärkebiskopens Norrlandsresa 1319 berättas det om besök i bland annat Ramsele och Resele.

Från och med 1500-talet finns betydligt mera historiskt material bevarat. Ångermanlands äldsta skattelängd som är från Gustav Vasas tid (1535) avslöjar att Junsele socken då består av 18 gårdar fördelade på åtta olika byar; Vallen, Krånge, Östanbäck, Lillegård, Bölen, Mo, Eden och Ruske.

Inget dokument har påträffats som skvallrar om bofast befolkning i nuvarande Röåns by före 1750.

Junsele socken utgör ända fram till mitten på 1600-talets den svenska så kallade civilisationens sista utpost. Norr om Junsele finns ingen fast befolkning. Där lever samerna som dyrkar sina egna gudar och odlar en kultur väsensskild från den svenska.

Svenskarna tror att ”lapparna” är trollkunniga och kan nedkalla död och sjukdom över den som till exempel nekar en lapp kost och logi. Omvänt har lapparna även förmågan att lindra och göra gott och uppsöks därför inte sällan av bönder i kris. Svenska kyrkan kräver till slut in och förstör alla samiska trolltrummor. En 60-årig lappgubbe halshuggs och bränns på bål efter att ha försökt väcka sin döde son till liv med en trumma.

En annan svensk framstöt mot den samiska kulturen sker 1673 när kungen utfärdar det så kallade ”lappmarksplakatet” som ger nybyggare rätt att slå sig ner i Lappmarken med 15 års skattfrihet och frihet från knektutskrivning i alla tider. Detta är goda villkor men inte tillräckligt för att locka unga svenska män som räds både kylan och lapparna. Men en kategori som är av hårdare virke nappar på erbjudandet – finnarna.

Finland är vid denna tid en svensk provins och ofta arena för drabbningar mellan Sverige och Ryssland. Många finnar flyr vintertid över isen på Bottenviken och slår sig ner i ensliga och oländiga skogstrakter där de kan fiska, jaga och bedriva sitt speciella svedjebruk (de bränner ner skogen och får snabbt goda skördar i den bördiga askan).

En vanlig incident som beskrivs i norrländska tingsprotokoll från 1600-talet är att bönder besvärar sig över ”en hop finnar” som vistas på deras marker och förstör både jakt och fiske. Landshövdingen ger i allmänhet bönderna tillåtelse att riva finnarnas hus och jaga dem på flykten.

En av dessa finnar är desertören Nils Andersson. Han gifter in sig i finnbyn Grundtjärn 1655 med en Ella Henriksdotter. Efter 16 fruktlösa år att skaffa en egen bit jord där bryter det inhysta paret upp med sina sex halvvuxna barn (fem döttrar och en son) och en ko för att söka sig en bättre framtid. Situationen är prekär. Ingen gillar en ”lösfinne”, det är rentav olagligt att ge sådana husrum. Svedjebruket har nu blivit helt förbjudet eftersom järnhanteringen tagit fart även i Norrland och skogen behövs som bränsle till masugnarna.

Månaderna går medan Nils Anderssons fredlösa familj tar sig norrut genom skogarna längs Ångermanälven. Av en hjälpsam präst eller möjligen en domare (uppgifterna varierar) i det nyanlagda samhället Åsele får de höra talas om den nya lagen som gör det möjligt att bli nybyggare i Lappmarken.

Familjen fortsätter norrut, passerar gränsstationen Gulsele och slår  sig ner ett par mil norr därom, alltså en god bit in i samernas land. Där grundar de nybygget Gafsele och blir mycket väl emottagna av närmaste grannen i norr, den välbärgade skattelappen Lars Zakrisson på Semsjölandet. Finnarna är inte särskilt rädda för samernas trollande, snarare anser de sig vara minst lika trollkunniga själva. Ella Henriksdotter till exempel håller ordning på hushållet med diverse ramsor, trick och andra konster. Detta i en tid då över hundra personer i Ångermanland beskylls för trolldom och bränns på bål.

Junseleborna däremot betraktar de finländska nybyggarnas närvaro som ett allvarligt hot mot deras, som de anser, urgamla och självklara rätt att fiska och jaga långt upp i Ångermanlands lappmark. Just vid Gafsele har junselebönderna en liten övernattningsstuga, med jordgolv, som Nils Andersson nyttjar som tillfällig bostad åt sig och familjen medan han bygger upp sitt nya hem på älvens västra strand.

En natt tar sig några junselebönder in i badstugan, rycker upp Andersson ur slafen och misshandlar honom grovt. Den gamle knekten och morske nybyggaren låter sig dock inte skrämmas så lätt. Trots att han talar föga svenska söker han upp myndigheterna, anmäler misshandeln och lyckas vinna både detta och senare flera liknande mål. En gång genskjuter han självaste kung Karl XI nere vid Ö-vikskusten för att klaga och kräva sina rättigheter.

Finnen Nils Andersson och hans likaledes finska hustru Ella blir kvar i Gafsele livet ut. Båda lever länge. Deras hemman blir inte bara det första utan också det största och mest betydande i hela Åsele socken. Bönderna i grannsocknarna som tidigare både hånat och hatat Andersson tävlar nu närmast om att gifta ihop sina avkommor med något av hans barn. Nämndemannen Jon Andersson i Eden är en som lyckas, då hans förstfödde son får Karin Nilsdotter till brud. Länsmannen Ingel Persson i Fjällsjö är en annan. Hans förstfödde son äktar Gertrud Nilsdotter.

Med sina försvenskade barns och barnbarns hjälp kommer Nils Andersson och Ella Henriksdotter att bilda en koloni som ska sätta sin prägel på bygder vida omkring. Ättlingar till denna nybyggarfamilj drar vidare och grundlägger nya byar i Fjällsjö, Tåsjö, Dorotea, Fredrika och Vilhelmina. Många av dagens åselebor är fallna efter Nils och Ella. Så även en gren av röåborna som vi strax ska se.

En av de många friare som surrar omkring döttrarna till Nils Andersson i Gafsele är drängen Per Danielsson. Han tjänstgör hos kaplanen i Åsele men kommer från Junsele och har en aptit på kvinnor som överskrider det lämpliga.

År 1684 har Per gjort Nils Anderssons dotter Märta gravid och nu rustas det snabbt till bröllop. Problemet är att Per redan är trolovad med en piga i Anundsjö, så han måste först företa en penibel resa och ”förlika” sin gamla fästmö. Sedan bär det av hem till Junsele igen för bröllop och barnafödande. Det blir en pojke som i likhet med sin farfar får heta Daniel.

Om Märta Nilsdotter haft några förhoppningar om detta äktenskap så blir hon snart gruvligt besviken. Snart blir hennes ogifta storasyster, familjens hembiträde, Ella gravid. Ella uppger för Åsele Häradsrätt att det är svågern, Per Danielsson, som tagit henne med våld då de var på hemväg från Anundsjö, dit de tillsammans lett en  oxe till kyrkoherden. Som bevis för våldet berättar hon att hon brutit armen. Hennes far, Nils Andersson, vittnar att detta nog är sant för han påminner sig att Ella inte kunnat koka gröten den vintern för att hon varit ofärdig i armen. I övrigt uppträder fadern inte till dotterns försvar, trots att hon för detta äktenskapsbrott faktiskt hotas av dödsstraff ”enligt Mose lag”. Tvärtom låter Nils Andersson en av sina drängar hämta hem Ella när hon strax före tinget försöker fly ner mot Junsele.

I samma veva avlider den åtalade drängen Per Danielsson. Det framgår inte av protokollen om det skett för egen hand, om svärfadern eller någon annan dräpt honom eller om döden kommit till denne unge man helt naturligt.

Häradsrätten betvivlar sanningshalten i Ellas historia. Om hon varit oskyldig skulle hon inte ha försökt rymma, resonerar man och dömer henne till döden. Vad Per Danielsson beträffar säger rätten att hans ”själ är under Guds dom, syndakroppen ägnas en neslig begravning”.

Dödsdomen överklagas och upphävs. Istället döms Ella Nilsdotter att böta 120 daler för sitt horbrott. Då Ella inte har några pengar att plikta med blir hon istället hudflängd (piskad) utanför tingsstugans dörr och utvisad från länet. Hur det därefter går för henne vet vi inte.

Inte heller vet vi någonting om hur livet utvecklar sig för hennes syster, Per Danielssons änka, Märit Nilsdotter. Antagligen lever hon kvar i hemmet med lille Daniel och övertar storasysterns uppgift som piga hos sin stränga fader i Gafsele. Kanske besöker hon sin makes nesliga begravning, troligen inte.

Den faderlöse gossen Daniel Persson, kommer tidigt att vandra ut i livet på egna ben. En livsvandring som på vindlande och fasansfulla omvägar ska föra oss vidare mot Röån.

I gryningen den 22 mars 1710 radar en skara sammanbitna soldater upp sig på en öppen plats i Nätra by i Anundsjö socken. Alla är klädda i grova kängor, svarta vadmalsrockar och blå mössor. En av dem känner vi igen som drängen Daniel Persson från Gafsele, han som redan som liten förlorade sin pappa i samband med att denne stod åtalad för äktenskapsbrott.

Daniel Persson som nu är 25 år har varit soldat ända sedan tonåren. Han har fått soldatnamnet Ekorrn och är ”ordinarie båtsman av 4:e roten i Anundsjö” där han har ett litet torp med fähus och ett par hektar jord som bönderna förser honom med.

Nu ska de vandra söderut igen. Den 22 mars är alltid dagen för den stora avmarschen. Först drygt 30 mil till Gävle och sedan vidare 20 mil till Stockholm. 2-3 mils marscherande varje dag, på dåliga vägar. I Stockholm mönstrar de på ett fartyg och forslas sjövägen till Karlskrona. Där väntar kriget.

Flera av männen är väl bekanta med varandra sedan tidigare. Runt omkring sig har Daniel veteraner som Hans Eriksson Reen på 1:a roten med hela 23 år i soldatyrket. Andra välkända ansikten är Nils Resare från Östergensjö, Jöns Andersson Lillia och så Daniels egen fördubblingsman på 4:e roten, Salmon Jonsson Liten. Bland de yngre finns Erich Lustig från Åkersjön, Oloph Sachtmodig i Näs, Christoffer Grårock och några till varav flera ännu bara är pojkar på 18-19 år. Totalt består båtsmansstyrkan från Anundsjö av 25 man. Detta år ska bara tre av dem återvända hem igen.

Det nordiska kriget har rasat sedan år 1700. Danmark har just trätt in i kriget och danska kanonbåtar ligger och väntar ute i Östersjön på Daniel och hans kamrater. Men snart ska det visa sig att det danska hotet är rena barnleken mot en annan och fullkomligt skoningslös fien de – pesten.

I Stockholm slaktar pesten var tredje invånare. Halva befolkningen i Karlskrona dukar under. Sak samma i Malmö. Vart än Daniel Persson och hans soldatkamrater kommer möter de vita kors på dörrarna som tecken på att någon dött av pesten. Samhällsordningen är helt stadd i kaos. Många söker tröst i brännvinet. Lag och moral löses upp. Båtsmännen hör till de mest utsatta. Örlogsflottans trånga logement och dåliga hygieniska standard erbjuder en utmärkt miljö för pestmikroben.

År 1710 dör 22 av 25 anundsjöbåtsmän av pesten. År 1711 blir lika katastrofalt med 18 döda av 22 möjliga. Två hela årskullar anundsjöbåtsmän blir näst intill utplånade. 40 av socknens bästa arbetskarlar förvandlas till lik under ett par varma somrar i Sydsverige. Det ter sig nästan mirakulöst men Daniel Persson Ekorrn, detta olycksaliga barnbarn till Lappmarkens förste nybyggare Nils Andersson, överlever båda peståren i Karlskrona och Stockholm.

I gryningen den 22 mars 1712 står han där igen med blåmössan på. Han överlever igen och den här gången väntar belöning därhemma i form av 21-åriga bonddottern Ingeborg Nilsdotter från Norrmesunda. De gifter sig och Daniel får faktiskt ett par års uppehåll från soldatlivet för att istället sätta bo.

1715 tvingas Daniel på nytt ut i tjänst några år för att försvara huvudstaden. Under tiden kommer kriget till Norrland. Efter krigarkonungen Karl XII:s död härjar ryska styrkor längs svenska Östersjökusten och bränner nästan alla städer. Sommaren 1720 bränns Umeå och flera andra orter i Västerbotten. Sommaren 1721 förstörs Hudiksvall, Sundsvall, Härnösand och resterna av Umeå.

Upprensningen beräknas kosta 400 riksdaler vilket det anses vara värt ty ” hela denna skogstrakt mellan Krånge och Röån (...) är överflödande av furuskog till ansenlig myckenhet av allehanda arter

Sågverken i Kramfors och Lo har redan investerat 200 daler silvermynt på att spränga och rensa i Röåforsen för att göra timmerflottning möjlig. De vill anlita junselebönderna med huggning och flottning och erbjuder, i händelse av missväxt, att betala ut förskott så att befolkningen här uppe ska klara livhanken.

Detta tryck från både allmoge och näringsliv kan Kronan inte stå emot. Resultatet av avvittringen blir att allmogen i Junsele får rätt att fortsätta sitt livsnödvändiga extraknäck. Bedömningen är att skogen ”i denna frostanstuckna trakt” växer så långsamt att den kommer att räcka till sågtimmer i bara 250 år (det vill säga bra precis till våra dagar!). Beslut om nybygge framgår ej av protkollet men det dröjer inte många månader förrän Erich Pärssons son Olof sätter yxan i sving i röåskogen och blir dess förste nybyggare.