Författarens tid

...i vilket jakten på byns historia och själ inleds med ett besök i det nutida Röån. Besöket äger rum en högsommardag 1999. Huvudpersonerna är ett 30-tal men förgrundsfigur är ålderkvinnan Terese Tarander.

Vi närmar oss byn på samma sätt som författaren alltid gjort, söderifrån längs Ångermanälven. Det vill säga samma väg som den så kallade civilisationen anses ha kommit en gång i tiden.

Färden går upp genom Ådalens vackert kuperade och frodiga landskap, pyntat med många stora boningshus och välmående gårdar. Allra vackrast är det i Resele. Här hade Ångermanälven under lång tid sitt utlopp i havet med ett mäktigt delta. Än idag njuter man frukterna av deltats bördiga avlagringar.

Efter tätorten Näsåker är det som att bördigheten sinar. Ängar och leråkrar får vika för myrar, moar och skogar. Vi har passerat en klimatgräns där bland annat äpplen, ormar och igelkottar gör halt. Naturens magerhet sätter sin prägel även på människornas verk. Husen och gårdarna är mindre. Många ser dessutom övergivna ut. I byn Gåreleselet räknar vi till 11 tomma hus av 14 möjliga.

Nu är målet nära. Vägen böjer sig skarpt ner mot en stenbro som tar oss över en skummande fors. Det är vattnet i Röån som efter en 24 kilometers slingrande resa från Betarsjön här tar ett lekfullt, virvlande farväl från ån och kastar sig ut i den breda Ångermanälven. Alldeles intill for sen och vägen ligger Röåns idylliska skjutbana med Harriets kaffeservering. Det är här, där ån slutar, som byn börjar.

Till höger går en avtagsväg in till Långbjörns kraftverk men vi fortsätter landsvägen framåt och uppåt ett par hundra meter. Mitt i en rejäl högerkurva tar skog och vildmark plötsligt slut och byn Röån breder ut sig framför oss.

Här kanske din berättare riskerar förlora något lite i ödmjukhet och objektivitet (drygt 40 somrar och vintrar av täta röåbesök med spännande upplevelser kan ha satt sina spår) men visst ser landskapet åter lite rikare ut? Det är som att återse Ådalen, som att en sista lyckosam rest av det bördiga odlingslandskapet fått fäste innan lappmark och kalfjäll obevekligen tar över. Kanske inte ett veritabelt Eldorado men i vart fall bättre än Gåreleselet...

Just denna strålande varma junidag, på det gamla millenniets sista skälvande sommar, hyser Röån 33 bofasta invånare. Åtminstone varannan gård är bebodd året runt. Övriga gårdar ser täta besök av fritidsbönder och sommartorpare. Knappast något hus står helt öde.

Som ett majestätiskt och smått osannolikt monument över livskraften tronar Röåns Möbler, ett 1500 kvadratmeter stort möbelvaruhus mitt i byn, eller som det heter i annonserna ”centralt mitt i skogen”. Strax intill finns en avtagsväg som leder över ån, in till bykärnan. På den vägskylt som pekar ut riktiningen står ”Tära”, vilket skvallrar om tvenne ting. Dels att byns gamla namn var Tara. Dels hur detta namn ska uttalas här i trakten.

Sedan drygt 70 år tillbaka heter byn Röån men lik förbaskat säger byborna att de bor antingen i Tara eller på Rö, det vill säga på norra eller  södra sidan om ån Röån som skär rakt genom bebyggelsen. Om man nu inte bor på Tarå förstås, vilket innebär gårdarna på höjden på södra sidan om den lilla ån Tarån.

Vi svänger ner mot Tara och gör ett första stopp där, på en gård med flera röda, brädfodrade hus. Här bor 83-åriga Terese Tarander och hennes båda söner Kurt och Ronny med familjer.

Hon bor mitt i Tara, heter Tarander, har levt här hela sitt liv och är denna sommar (1999) byns äldsta kvinna. Sökandet efter Röåns historia bara måste ta sin början hos Terese Tarander.

Här på Tara 1:5 bodde en gång Terese farfar, Erik Jakob Sjödin. Troligen är Erik Jakobs morfar Henrik Stenklyft den som är först på plats, omkring 1820. Igenom tiderna har det varit en av byns största och rikaste gårdar.

När Terese är liten infaller den tyngsta och svåraste perioden i gårdens långa historia. Inom loppet av fyra år, omkring 1920, dör alla på gården som är av mankön – pappa Daniel Sjödin, småbröderna Georg och Folke, farbror Oskar som var dräng och farfar Erik Jakob. Terese blir ensam med sin mor Märta.

En dräng som heter Johan ser chansen att bli ny herre på täppan. Han uppmuntrar mor Märta att driva gården vidare, men den unga änkan lyckas bli fri honom. Terese som bara är 7-8 år när detta händer minns väl denne Johan.

- Å herre Gudes vilken jävla människ han var. Han töld int varken djur häll människor. Ingen kan förstå hur elak han var. Han skratte bara en gång och det var åt Lundholm (en något bohemisk bybo, författarens anm).

- En gång då mamma komme himm hadd n vöre vill då att inte dä va na kaffe däri panna. Han tog n dänn kaffepanna å knövel ihop a inni spisn sä dä va n smålahög tå a… töcken eterjäkel.

I samråd med länsman Domeij bestämmer sig mor Märta till slut för att auktionera ut gårdens alla djur. Därmed behövs inte längre någon dräng så Johan får ta sitt pick och pack och dra.

Efter auktionen har Märta och Terese varken karlar eller kreatur att lita till. Bara en häst har de kvar, som lide av förstoppning, på grund av det usla starrfoder den fått av drängen Johan. Märta hankar sig fram, hjälper bland annat till hos Jonke Maria i granngården och får mjölk som tack. Hon får väl också någon hjälp av sina tre gifta systrar i byn (“Grundströms jäntor”). Så småningom skaffar hon en ko som heter Kviste. Kon får kalvar och genom inköp av ett par getter och får så är det snart livat i ladugården igen. Jordbruket tar ny sats.

Det är hårda år och Märta blir vida omtalad för sin sparsamhet. Hon beställer peppar på postorder för att spara något öre, ett minne som lever kvar i uttrycket “Det är månomt, sa änka, skrev ätte pepparn tell Åhlén & Holm”. Kosthållet är föga näringsrikt och lilla

Terese drabbas av bristsjukdomen engelska sjukan. Smärtan från de dåliga tänderna är olidlig.

- Jäg höll på å försmäkta, dom va ju sä dä geck nästan plock bort dom.

I 20-årsåldern tar hon rälsbussen till en tandläkare i Näsåker. Med på resan finns kamraterna Anny och Göta som har liknande problem. Det är vinter och 30 grader kallt.

- Dä geck ju bra då vi geck dit… men då vi skull himm, då skull vi gå ända ifrån hotelle å ditpå järnvägsstation vä n dänn mön som va öppen, å vi hadd ju bönne om men dä va sä kållt, å jäg va sä dåli…  Det va som en blofår där vi geck vet du. Å n dänn jävla tandläkarn, jäg kan int säge anne, han bröt värenda tann opptell å netell på en enda gång, utan bedövning… han hade tysk examen… han tordes inte bedöv för han va rädd han skull åk dit… han hadd int rätt å bedöv… han va nerifrån Bollsta tror jag.

Göta är den som går in sist av flickorna, då har hon sett sina vänner komma ut från behandlingen och vara smått förstörda.

- Vi va liksom dödsdömd… oj, oj, oj, oj… sä hemskt. A Göta, hon svimme. Men dä va ju tur att tännern va sä dåli.

Några år senare åker Terese till tandläkare Hedman i Junsele för att ta bort alla de dåliga ersättningständer hon fått insatta. Han bryter bort alltsammans, och det var inte så farligt tycker Terese. Den här gången får hon ju både bedövning och skjuts. Hon påpekar att det var många som led av dåliga tänder förr och att det fanns dom som hade det ännu värre, som en dotter till byns bästa karamellfru, Johannes Svens Anna.

- Dom åt väl götta å. A Elvy hade sä dåli e tänner. Dä va bärä föskistöbba!

Ett slitsamt liv har det varit. Det räcker med att titta på Terese händer så förstår man att här sitter en som gjort rätt för sig - med råge. Männen befann sig ute på åkern eller i skogen eller flottningen. För kvinnorna handlade det om att sköta allt jobb i hemmet; snöskottning, matlagning, städning, tvättning... tvättade gjorde man i ån.

- Dom gjorl hôla ommaför gammbroern, å där var ä å dopp dom ti... du vet dä va issörja, vä klappträe... å herregud å... att int vi frös ihjäl.

Hännern va ju som köttstycka. Nu ä dä nog ärbetsamt å hä i tvättmaskin, säger Terese.

Allt arbete med djuren var också kvinnogöra. Enda gången en karl var ute i lagårn var för att sköta om hästen, om det fanns någon. Att mjölka var otänkbart för en karl, skamligt. Blev hustrun sjuk lejde man hell re hjälp än lät mannen ta mjölkningen.

På helgerna ägnade männen mycken tid åt att berätta historier för varandra om timmerhuggning och lasskörning. Detta var kutym. Olle Tarander kunde man ställa klockan efter. Han dök upp exakt samma tid varje söndagsmorgon hos Tarbergs, satte sig på stappbänken och berättade i timtal. “Å ônner den ti´n, int gjorl farsan nanting vet du... å morsan koka kaffe å serva”, minns Arvid Tarberg.

Under andra världskriget gifter sig Terese med en av pojkarna i byn, Sixten Tarander. Han är inte den mest välbärgade mannen i Röån, tvärtom, vilket lär ha förargat mor Märta åtskilligt. Mot sig har Sixten, som är stor och stark, också ett rykte om att vara svag för både brännvin och slagsmål. Å andra sidan är han också, enligt andra, en ordningsam, rejäl och vänlig karl. Sixten bemöter sin förmögna svärmors kritik med bitande tystnad.

Tre barn får Terese med sin Sixten. Sönerna Kurt och Ronny som blir kvar i byn och dottern Birgitta som flyttar till Sollefteå och jobbar som sjuksköterska.

Sixten som är en passionerad jägare slutar sina dagar mitt i älgjakten, hösten 1979. Han drabbas av hjärtinfarkt och faller död ner i samma stund som han skjuter sin sista älg. Jaktlaget forslar hem Sixten och älgen på samma kärra.

Hela denna familj Tarander är minnesgoda berättare som livfullt, detaljrikt och med ett starkt kryddat språk kan meddela mycket om Röåns historia. Yngste sonen Ronny, idag byns ende (siste?) jordbrukare, har goda kunskaper även om äldre tider. Genom hans försorg har ett av uthusen blivit till ett slags hembygdsmuseum, fullt med gamla fotografier och handlingar.

Uthuset som rymmer “Ronnys museum” är den äldsta byggnaden på gården, ett litet 1700-talshus som Henrik Stenklyft för med sig från  Nordantjäl när han gifter in sig i byn. Tidigare har huset bland annat tjänat som affär, där Terese pappa Daniel sålde basvaror, byskola samt hem för rallare under järnvägsbygget på 1920-talet. Huset är väl omhändertaget och bevarat med tidstypiska möbler, bland annat en vacker spegel av målaren Johan Ädler och en fin gammal bakugn. Det lätt välvda innertaket, ett så kallat tredingtak, lär det numera bara finnas en handfull kvar av i hela Sverige. Länsmuséet anser att gården är kulturhistoriskt intressant och bör bevaras.

Terese säger att hon kan sakna tiden när det fanns hundratals invånare i byn med affärer, kafeer och det ordnades både fest och kabare på Föreningshuset. Då tornade de jättelika kornhässjorna upp sig på var gård, nu finns bara en kvar, hos sonen Kurt.

- Nu är det för lite folk här i byarna, dä ä int nagen som ha nån lust för å fära ut na, å dom ha nog å göra vä säg sjålv… TV-n ha tege mycket folk, han skönt du täla om int. Dom som ä öngre dom ä för bekväm, dom vell sitt himme, dom ta biln… å köp en pizza, dä ä fel.

- Men, hör du, iblann bli jäg sä sugen på n dänn pizza sä hade jäg bil tro jäg jäg före å köffte en direkt, en Calzone! Men man kan ju int bärä fära åt Jönsel fär å köp pizza int. Dä ä nog bäst å håll säg på utkantn.