Länge var Röån mitt barndomsland. Där bodde snälla farfar som pratade
ett främmande språk som bara pappa förstod men hade massor
med verktyg och bjöd på både kronor och karameller. I de två röda stugorna
på gården fanns också farfars tre bästa vänner. Den svarta hunden
Sessan, hans långe och halte bror Sigge som hade glasögon och en stor
radio och sa ”hojt” samt den lite vresiga hushållerskan Ulla som sov i
soffan och rökte och tittade på TV och skarpt ogillade fotbollar i blomsterrabatterna.
Alltid när vi åkte därifrån gick farfar ut till järnvägen och
kollade att inga tåg var på spåret. Farfar höjde sin hatt i luften som klartecken.
När vi passerat över rälsen fortsatte han att kasta hatten i luften
till avsked, gång på gång. Jag och lillebror satt som klistrade i bilens
bakruta. Långt efter det att farfar försvunnit ur synhåll kunde vi fortfarande
se hans flygande hatt.
Detta barndomsland var en klöveräng och en hängmatta under björkarna.
Det var kurragömma i dammiga höhässjor och långa vandringar
för bara fötter på vassa strån bort till skogsbrynet vid Mannes där mil
joner myror skulle matas med Ullas sockerbitar. Det var en sval ladugård
med spännande verktyg, fårskinn i taket och en lätt doft av gammalt bajs
från osynliga kossor. Och det var en svart och strömmande å där vi forsade
fram med motorbåten Toronto bland änder, bävrar och trollsländor – och en
gång en stor älgtjur som glodde på oss från stranden på bara några meters
avstånd. Vi gillrade gäddsaxar med de mörtar vi metade upp, pappa och jag.
Allting var självklart och underbart.
Med tiden bleknade det där självklara bort. Som vuxen ville jag veta mera,
inte bara om farfar och hans gård utan även om grannarna och deras gårdar.
Hur länge har byn funnits? Vilka var de första, varifrån kom de och varför?
Och hur är det med dem som lever här idag? Varför väljer de att bo och leva
på just denna plats på jorden, där vintern är åtta månader lång och man lever
utlämnade och blottade inför varandra utan minsta möjlighet att dra storstadens
anonymitetstäcke över sig? Är de bara beklagansvärda satar som
råkat hamna utanför eller bör deras trygga och varma leenden uppfattas som
signaler om en rikedom som gått förlorad i den urbana kulturen?
Kort sagt ville jag veta mera om Röåborna. Vilka är dom? Varför finns dom?
Denna min undersökning av barndomslandet började med en släktutredning
- som pappa fick i 60-årspresent 1994. Äventyret fortsatte och nu har
det blivit en hel bok, som oförfärat sträcker ut sig genom tidsrymderna.
Berättelsen börjar med en visit i nutiden (kap 1), varpå den slungas tillbaka
till skapelsens morgon (kap 2) och där slår in på en kronologisk vandring
genom seklerna som inte gör halt förrän ett gott stycke in i framtiden (kap
7). Det är en tidsresa som passerar genom fyra epoker, (kap 3-6), alla med
namn efter en tongivande röåbo. Det handlar om Lisas tid (1756-1792),
Björn-Henriks tid (1793-1867), Gamm-Viklunds tid (1868-1918) och Folkes
tid (från och med 1919). Förfädernas epok, tiden före 1756, har fått namn
efter den mytiska mannen Krell.
Betraktelsen är gjord lite på halvdistans, av en medelålders man som vuxit
upp i den jämförelsevis myllrande tätorten Sollefteå och därefter bott i
större städer som Umeå, Borås och Stockholm. En annan betraktare med
ett annat perspektiv hade säkert beskrivit saken på ett annat sätt.
Undertecknad ståtar som ensam författare. I själva verket är en lång
rad personer involverade varav flera måste nämnas. Först och främst min
farfar
Helge Viklund
som gjort flera intervjuer på egen hand (tack också till alla som låtit sig intervjuas
- varav flera nu är döda). Britt har även bidragit genom insamlande av
både fakta och gamla bilder som hon generöst delat med sig av.
Anna-Greta
Lundström
och
Ronny Tarander
har på eget initiativ räddat lokala kartor,
fotografier med mera åt eftervärlden och låtit mig ta del av dokumenten och
därtill lämnat mycken muntlig information.
Förutan
Göran Stenmark
på Riksarkivets enhet Svar i Ramsele hade det
knappast blivit någon bok. Göran är en person som för upp serviceaspekten
till himmelska höjder. Underbart oförmögen att skilja arbete och fritid åt har
han inte bara hjälpt mig att hitta rätt i arkiven utan också på egen hand letat
fram information om byn åt mig, tolkat och renskrivit smått oläsliga dokument,
ägnat många timmar på möten och samtal och peppat mig att fullfölja
projektet. Göran har även deltagit vid flera av berättar-kvällarna och
hjälpt till med att sätta in enskilda fenomen i större sammanhang.
Från en helt annan del av världen, närmare bestämt Värmland, kom en
annan viktig medarbetare. Fotografen
Björn Ålander
ombads av undertecknad
att bidra med några nytagna bilder. Björn reste upp från sin studio i
Stockholm, blev förförd och formligen försvann in i uppdraget. Resorna blev
flera, bilderna tusentals. Vi har sett honom pulsa genom djupsnö, mörker
och isande kyla. Vi har sett honom knacka på i varje gård och i den ständiga
jakten på ett bästa perspektiv kasta sig raklång och kräla längs åns dyiga
stränder, på ladugårdsgolv och bland gravarna på Junsele kyrkogård. Björn
måste nämnas även som pådrivare, inspiratör och mycket god diskussionspartner.
Hans kreativa idéer om innehåll och upplägg har i mycket hög grad
påverkat resultatet i positiv riktning.
På våren 2003 kom ett chockbud. Björn Ålander var död. En stroke hade
på långfredagen ändat hans unga men innehållsrika liv. Han blev 32 år gammal.
Om det till äventyrs blir några intäkter från försäljningen av boken
kommer jag i samråd med Björns syster Maria att avsätta en god del till
något välgörande ändamål i Björns anda.
Ett stort tack även till Björns kollega
Johan Bergmark
som med varsam hand
kopierat upp och dammat av bildskatten.
Till sist vill jag säga att det varit otroligt berikande att på detta sätt fördjupa
sig i en bys historia. Genom exemplet Röån har jag fått en bild av hur livet
i Norrlands inland gestaltat sig för många människor, under den epok då det
moderna Sverige vuxit fram. Fram tonar ett sammanhang som gör det lite lättare
att förstå varför saker och ting är som de är här uppe.
Pusslet är på intet sätt färdiglagt. Det blir det förstås aldrig, därtill är bitarna
alltför många och föränderliga. Jag får känna mig nöjd med att bilden klarnat
så pass att huvuddragen i Röåns historia kan skönjas – och att med denna
bok kunna leverera ett slags delsvar lagom till jubileumsåret 2006.
Ganska så säkert vet vi nu i alla fall att Röåns historia i skrivande stund är
250 år gammal och att den rymmer 264 huvudpersoner fördelade på 141 hushåll.
Alla finns med i boken. I birollerna ser vi minst 10.000 nu levande människor
– huvudpersonernas ättlingar. Jag är en av dem. Kanske du med?
Sundsvall den 25 juli 2006
Jerker Sjödin