Här följer utdrag från några recensioner av boken Röåborna.

”Ett praktverk… en mycket spännande läsning för en bred publik… en förebild för alla som har planer på att skriva sina släktkrönikor eller sin bys historia”

(Tidningen Ångermanland)

 

” Det skrivs mycken hedervärd bygdehistoria i detta land. Men här märks det direkt att en yrkesskribent varit i farten... I fotboll nådde Röåns IF aldrig högre än till division sex… med den här boken vill jag nog påstå att (de) placerar sig åtminstone i Superettan vad svensk byahistoria beträffar”

(Västerbottens Folkblad)

” en hyllning till bygden, men också en historisk berättelse som visar utvecklingen i vårt samhälle”

(Dagbladet)

 

”en vidunderligt bra bok”

(Smulans Blogg)

 

Tidningen Ångermanland:

En hembygdsbok, därtill om en enda by, kan det vara något för den stora allmänheten? Svaret är definitivt ja den här gången.

Jerker Sjödin har gett ut ett praktverk på drygt 330 sidor med massor av bilder och med ett stort antal både utvalda och nyskrivna dikter av sin pappa Nicke Sjödin som själv inte kommit med någon ny bok på fem år.

Jerker har arbetat av och till i tolv år med boken. Han är ensam författare men har hämtat mycket bland annat från sin farfar Rickard Sjödin som var en god berättare och dog 1991 en vecka före sin 93-årsdag. Nicke har fört författarådran och intresset för hembygden i Röån vidare och nu är det sonen Jerkers tur att ta det samlade greppet.

Av boken framgår att det varit stor påverkan och inflyttning från Anundsjö till Röån. Den stora Östanbäckssläktens grundare Erich Pärsson och hans hustru Brita Olsdotter kom båda från Anundsjö till ett ödehemman i Junsele och deras son Olof var Röåns förste nybyggare för exakt 250 år sedan. Han var en mycket duktig men arbetade troligen ihjäl sig och dog endast 40 år gammal. Som mest var det tre familjer ur Östanbäckssläkten i byn men alla dog ut eller flyttade.

Men även i nästa våg av nybyggare finns rötter i Anundsjö. Bland de första som flyttade till byn under slutet av 1700-talet var Olof Mårtensson från Östansjö i Själevad. Verkligt långlivade och framgångsrika blev Sven Jonsson och hans hustru Anna Johansdotter, båda från byn Önskan i Anundsjö. De flyttade till Röån omkring 1800.

Jerker Sjödin har tagit med 264 personer fördelade på 141 hushåll i boken. Så långt är det en traditionell hembygds- och släktbok. Den stora skillnaden mot andra liknande böcker är att han delat in byn i olika tidsåldrar och gett kapitlen namn efter framträdande personer under varje epok. På det sättet har det blivit en mycket intressant beskrivning av bybornas strävanden i 250 år med namnen på grannarna i byn och rent litteräta utsvävningar kring deras liv och leverne.

Berättelserna från äldre tid bygger på berättartradition, kyrkböcker, tingsrättsprotokoll, köpebrev, lantmäteriförrättningar och tillstånd till nybyggen, skattebefrielse med mera. Ur allt detta har han gjort en i allra högsta grad levande beskrivning med människorna i centrum. Det är ofta en mycket spännande läsning för en bred publik. Dessutom är boken en förebild för alla som har planer på att skriva sina släktkrönikor eller sin bys historia. Händelserna i byn paras också med det som hänt ute i stora världen. Ett exempel på är detta är:

”1858. Konventikelplakatet avskaffas, frikyrkor får bildas. Husagan avskaffas. Ogifta kvinnor kan bli myndiga vid 25 års ålder, efter beslut i domstol. Gifta kvinnor har dock maken som målsman. Svartfeber härjar i Övre Ådalen och införs till byn med ett tattarfölje som får logi hos Erik Johansson i Rå. Husbonden och flera av hans barn avlider. Följet sprider smittan vidare till Moflo.

Jerker Sjödin har funnit stor glädje i att lyssna på uttryck och anekdoter när han varit i Röån. Han har hittat ännu större glädje i att få föra arvet vidare. Det märks på sättet att skriva. Att ån betytt mycket förstår läsaren av följande citat från Elias ”Iljas” Eriksson som var byns ende emigrant. Han kom hem med följande förklaring 1906 efter att varit borta i endast två år: ”När jäg stog dävä Niagarafelle, då tänkte jäg Röån och forsn… å då grät jag”.

Eller timmerhuggaren som satt på släden för att åka iväg till vinterarbete när den höggravida hustrun ropade och frågade vad hon skulle döpa barnet till? ”Kåll´n va fan du vell!

Eller följande: ”Du ha då nan hjålp tå käringa din. Min hon vräk ikull säg å båne – mitt i slåttanna”.

En i byn beskrev baggböleri och bolagsförtryck på följande sätt: ”Jag visste inte va baggbölarna va fölla men jäg svor på att de va na jävla tattare.”

 

 

Västerbottens Folkblad:

SOM NI SÄKERT fattar var detta bara en övergång till något helt annat. En järnvägsövergång, om man är lite släkt med Ingvar Oldsberg.
Längs nämnda bana ligger nämligen också Röån. Och att det var något särskilt med den byn hade jag tidigt på känn. Dom hade ju inte bara järnväg, där fanns ett vida fruktat fotbollslag dessutom.
Ibland bestod laguppställningen till sju elftedelar av brödraskaran Tarberg. Det kan väl inte ens Hörnefors ha bräckt då Nordahlarna var som flest?

RIKTIGT VARFÖR röåborna finns har jag väl aldrig förstått. Ännu mindre varför dom är som dom är. I grunden är det ju också existentiella frågor. Sen jag nu läst Jerker Sjödins bok, föranledd av byns i år 250-åriga historia, har det hur som helst klarnat betydligt.
Det skrivs mycken hedervärd bygdehistoria i detta land. Men här märks det direkt att en yrkesskribent varit i farten. Det är flykt över framställningen. Men han har inte slarvat med arkivstudierna heller. Och människorna i byn, både nuets och det förgångnas, tecknas verkligen med all respekt, humor och ödmjukhet de förtjänar.
Några av dem läser jag förstås om med särskilt intresse. Jag minns dem ju själv: Hjalmar Eriksson, den myndige s-politikern och möbelhandlaren. Röåns egen Kamprad. Liksom – givetvis – Nisse Johansson, cykelreparatör och legendarisk lagledare. Han som under en match i Helgum till sin från Uppsalastudierna sommarledige centerhalv ropade:
– Lägg straffn du NilsEric, som ha tege studentn!
Att en sån coach numera genom Nicke Sjödins ”Lagledarn” för evigt finns inristad i svensk fotbollslitteratur är verkligen inte mer än rätt.
Likt pärlor ur Röåns vatten lyser även alla märgfulla citat ur byns muntliga tradition.
Som det här: Jäktad, redan barnrik timmerhuggare på väg till skogs, anropas av höggravid hustru som undrar vad nästa ättelägg ska döpas till:
– Kåll’n va fan du vell!
Det kunde lika gärna ha stått i en novell av Thorsten Jonsson.
I fotboll nådde Röåns IF aldrig högre än till division sex. Men nu finns den här boken. Och med den vill jag nog påstå att Gamm-Viklund, Tarbergarna och inte minst Sjödinarna med god marginal placerar sig åtminstone i Superettan vad svensk byahistoria beträffar.

 

Dagbladet:

Varför skriver man en bok om Röån, den lilla byn i Ångermanland? Jerker Sjödin, boende i Sundsvall, hade Röån som sitt barndomsland. Här kände han trygghet och glädje med sin snälle farfar, här hörde han ett språk som få förstod. Han mötte bygdens människor som på olika sätt gjorde intryck och avtryck.
Jerker Sjödin har känt av sina rötter så starkt att han lagt ner mycket tid åt att forska i bygdens historia och att teckna porträtt av många av de som bott och levt i Röån och resultatet av det arbetet ser vi nu i en drygt 300 sidor tjock bok. Det är en hyllning till bygden, men också en historisk berättelse som visar utvecklingen i vårt samhälle. De små byarna beboddes en gång av betydligt fler människor, men med tiden har de unga flyttat ut för att hitta jobb på andra orter och inom andra områden.
Jerker Sjödin har tecknat många porträtt av bygdens människor. Det är släkter och enskilda personer som han lyft fram i text. Många bilder av människor och byggnader finns också med.
Att tiden förändrats kan man utläsa av exempelvis en text om byns lärarinna på 1920-talet, som var sträng och som stod över de flesta. Män lyfte på hatten och bugade för henne, kvinnor neg och barn fick ta med sig fläsk och annat ätbart för att överlämna till fröken.
Det är alltid intressant med människor som lägger ner mycket tid på att teckna ner minnen och forska i en bygds historia. Jerker Sjödin skriver dessutom på ett lättsamt sätt och har lagt upp sin historia på ett överskådligt sätt.
Därutöver ger det extra färg åt boken att läsa Nicke Sjödins dikter. Nicke är för övrigt far åt Jerker.

 

Smulans Blog:

Jerker Sjödin är Nicke Sjödins pojk´ och han skriver lika bra som far sin. Boken om Röån är en bok om Nicke och Jerkers hemby Röån - en by som ligger mellan Junsele och Näsåker. Det är bara en älv - Ångermanälven - och en järnväg som skiljer byarna åt.

Det är en vidunderligt bra bok. Det är en bok om byns 250-åriga historia men fram för allt om människorna i byn från förr och nu. Boken är skriven som en tidsresa genom seklerna med utgångspunkt efter en tongivande röåbo från fyra epoker och med en inkluderande släkthistoria. Människorna i Röån har berättat vad de hört och minns under de många berättarkvällar som anordnats i Röån under lång tid. Det är en släkthistoria som blivit en bys historia. En fantastisk historia.

Många gamla och nya bilder finns med i boken. Och inte minst får ett antal av Nicke Sjödins underfundiga dikter på dialekt plats i boken. En del av dem är purfärska. Som den här dikten nedan.

Tack Jerker och alla andra medverkande i boken för en underbar, fantastisk bok! Och grattis alla röåbor - vilken skatt ni fått!